Fabel

Ludwig Wittgenstein (1889-1951) publicerade under sin livstid endast en bok i filosofi, var inte gediget förtrogen med filosofihistorien, disputerade inte för doktorsgraden offentligt och verkade under många år utanför den akademiska världen. Ändå är hans inflytande på filosofin under senare delen av 1900-talet större än de flesta samtida filosofers.

Tractatus logico philosophicus

Wittgensteins lilla skrift Tractatus logico philosophicus (ofta kallad bara Tractatus) är ett försök att klargöra vad som kan sägas (och vad som inte kan sägas). Boken har förbryllat många och även yrkesfilosofer har varit oense om vad den egentligen säger. Dess framställningssätt har blivit stilbildande. Den är uppbyggd kring sju huvudsatser, resten är kommentarer och förtydliganden, vars logiska relation visas genom numrering så att huvudsats 1 kommenteras närmast av 1.1, vilken i sin tur kommenteras av 1.11 och 1.12. De sju huvudsatserna ger en uppfattning om innehållet:

1. Världen är allt som är fallet.
    
2. Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden består.
    
3. Den logiska bilden av fakta är tanken.
    
4. Tanken är den meningsfulla satsen.
    
5. Satsen är en sanningsfunktion av elementarsatserna.
   (Elementarsatsen är en sanningsfunktion av sig själv.)
    
6. Sanningsfunktionens allmänna form är ( N())
   Detta är satsens allmänna form.
    
7. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.

Vad som är innebörden i dessa satser är långt ifrån lätt att fastslå och experternas uppfattningar är som sagt delade. Men man kan säga att det finns en tolkningstradition. I min presentation på denna sida arbetar jag stegvis. Stegen innebär:

Grundläggande begrepp

De sanningar, som vårt språk låter uttrycka, handlar antingen om världen och de är de empiriska satser (syntetiska), som naturvetenskapen använder sig av. De uttalar sig om allt som är fallet och de kan prövas med hjälp av korrespondenskriteriet. Eller också handlar de om logiken och är analytiska, dvs nödvändigt sanna eller falska utifrån sin egen logiska struktur, och då är de triviala. Wittgensteins två typer av satser motsvarar uppdelningen i syntetiska och analytiska satser.

Språket speglar världen: världen är uppbyggd av ting och mot tingen svarar i språket namn. Konfigurationer (sammansättningar) av ting är i världen sakförhållanden och dessa motsvaras i språket av elementarsatser, som således är konfigurationer av namn.Wittgenstein använder sig också av begreppet sakläge.Förhållandet mellan sakförhållande och sakläge har tolkats såsom:

Saklägen är alltså möjliga konfigurationer (sammansättningar) av ting och sakförhållanden faktiska konfigurationer eller fakta.  Elementarsatserna sammanfogas av de logiska konstanterna "och" (konjunktionen), "eller" (disjunktionen), "inte" (negationen), "om ... så" (implikationen), "om och endast om" (ekvivalensen) och de sammansatta satsernas sanningsvärde är beroende av elementarsatsernas sanningsvärde enligt logiska principer och kan beräknas med hjälp av sanningsvärdestabeller.

En annan tolkning menar att saklägen är sammansättningar av sakförhållanden. Relationen mellan världen och språket blir enligt den

Tingen spelar alltså en central roll i Tractatus, men Wittgenstein ger inte ett enda exempel på ett sådant ting. Tinget framstår som ett så kallat primitivt begrepp (eller gränsbegrepp). Ett exempel på ett sådant inom fysiken är atomen eller elementarpartiklarna, alltså något som man tänker ut och som man använder sig av i en teori utan att först ha kunnat empiriskt påvisa.

(Humes stränga fenomenalism använd på dessa gränsbegrepp skulle komma fram till att de är metafysiska storheter. Samma slutsatser kommer Wittgenstein fram till i slutet av Tractatus, vilket kommer att framgå längre fram i denna framställning av Wittgensteins filosofi)

Ändå kan man av Wittgensteins resonemang dra vissa slutsatser. Tingen tycks existera i rum och tid och ha färger. Men också egenskaper och relationer tycks kunna tänkas som ting. Ting tycks alltså kunna vara: egenskaper, relationer och det som tidigare filosofer kallat substans, dvs bärare av egenskaper.

(I de fall substansen tänks som enbart bärare av egenskaper kan den motsvaras av variablerna
x, y och z i predikatlogiken. Med hjälp av denna har vi också kunnat uttrycka relationer som "större än" och "ligger mellan".)

En grov tolkning av de sju huvudsatserna

En vanlig bild för att förklara Wittgensteins tankar är att jämföra världen med ett rum som innehåller en viss uppsättning möbler. Hur rummet ser ut beskriver vi inte genom att enbart räkna upp vilka möbler som befinner sig i rummet. Vi behöver också berätta hur möblerna är placerade i förhållande till varandra och till väggarna, dörrarna och fönstren. Världen är således inte summan av enskilda ting, i vår bild de enskilda möblerna, utan av sakförhållanden eller fakta, hur möblerna är placerade:

1. Världen är allt som är fallet.

Världen är således inte summan av (inbegreppet av) de enskilda tingen utan av konstellationer av ting, sakförhållanden. Ett sakförhållande består alltså av ting, är en sammansättning av ting (saker) och ett sakförhållande alltså ett förhållande av saker. Världen är summan av alla sakförhållanden.

2. Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden består.

Fakta är alltså inte enskilda ting utan sammansättningar av ting och dessa sammansättningar kallas sakförhållanden. Om dessa sakförhållanden, postulerar vidare Wittgenstein, att de består, vilket åtminstone bör tolkas som att de har varaktighet i tiden. Tingen hänger således samman i tid och rum och bildar därigenom bestående sakförhållanden. Om en bok är ett ting, så är den in någon mån samma ting, så länge den består i tiden, trots att den slits ned av användning. Ting kan alltså sägas hänga samman i rumtiden, skulle man kunna förmoda. Detta är helt i enlighet med vårt intuitiva sätt att förstå hur världen är beskaffad. Det stämmer också med identitetslagen, som säger att p är identiskt med p.

3. Den logiska bilden av fakta är tanken.

Det faktum att vi kan föreställa oss världen måste innebära att det finns något som är gemensamt för världen och vår föreställning om den och detta gemensamma något är den logiska struktur som präglar båda. Denna tolkning ger uttryck för en sorts realism. Världen finns oberoende av oss och vår föreställningen om den finns. Gemensamt för föreställningen och världen är den logiska strukturen.

4. Tanken är den meningsfulla satsen.

Alla kombinationer av fakta är inte möjliga och det som speglar detta i språket är att inte alla kombinationer av ord är meningsfulla. Tre möjliga empiriska påståenden kan tänkas:

1. Påståenden som aldrig skulle kunna motsvaras av verkligheten - dessa är meningslösa.
2. Påståenden som skulle kunna motsvaras av verkligheten men som inte råkar göra det - dessa är meningsfulla men falska.
3. Påståenden som motsvaras av verkligheten - dessa är meningsfulla och sanna.

Skall vi återgå till bilden av världen som ett möblerat rum och med hjälp av den bilden exemplifiera de tre typerna av satser får vi följande möjliga exempel:

1. Fåtöljen är samtidigt endast röd och endast grön.
   Fåtöljen står bakom sig själv.
   Fåtöljen och soffan är samma sak.
   
2. Fåtöljen är röd.
   Fåtöljen ligger i soffan.
   
3. Fåtöljen är grön.
   Fåtöljen står bredvid soffan.
   (Här tänker jag mig således att det är sant att fåtöljen är grön och står bredvid soffan)

Exemplen ovan under (1) är alla otänkbara och därför inte meningsfulla satser, eftersom:

5. Satsen är en sanningsfunktion av elementarsatserna.
(Elementarsatsen är en sanningsfunktion av sig själv.)

Här behöver vi påminna oss sanningsvärdestabellerna från satslogiken (och sådana använder sig också Wittgenstein av i Tractatus). Konjunktionens, disjunktionens och implikationens sanningsvärde var ju beroende av de ingående satsernas sanningsvärde. Konjunktionen:

är ju endast sann om de båda ingående "elementarsatserna"

båda gäller. Medan disjunktionen

är sann såväl när båda gäller som när de var för sig gäller. En elementarsats är enligt framställningen i Tractatus följaktligen en sådan sats som inte i sin tur rymmer andra satser.
I vårt exempel är elementarsatserna alltså:

6. Sanningsfunktionens allmänna form är ( N())
Detta är satsens allmänna form.

Det första tecknet i formeln innanför parentesen antas betyda: alla atomära satser. Med andra ord:

Det andra tecknet

N framför parentesen symboliserar negationen och markerar således negationen av alla kombinationer av elementarsatser. Det kan vi förstå i enlighet med lagen om det uteslutna tredje, som innebär att varje sats är antingen sann eller falsk. Tolkad så uttrycker alltså formeln alla tänkbara satser.

7. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.

Denna avslutande sats är den mest citerade och har givit upphov till flest spekulationer inte minst av icke-filosofer, som inte sällan velat tolka in något mystiskt. Än så länge kan vi nöja oss med att anknyta till vad som står i parentesen ovan och som hänvisar till Humes fenomenalism. En sådan tolkning skulle innebära att Wittgenstein här i viss mån förkastar sin egen framställning. Den bygger ju på gränsbegrepp och dessa refererar ju inte till något sakförhållande i världen utan är endast tänkta, alltså metafysiska. Och det som inte finns i världen kan man inte ha någon bestämd uppfattning om. Endast de utsagor som speglar världen är meningsfulla, de andra är meningslösa. Men mer om detta längre fram.

En precisering med hjälp av några undersatser

Vad Wittgenstein exakt menar är svårt att veta, eftersom han inte ger exempel på allt han talar om. Han nämner inte  ett enda ting vid namn. I vår bild där det möblerade rummet fick föreställa världen fick de enskilda möblerna representera tingen. Men då får man tänka sig att exempelvis fåtöljen i sin tur inte består av något, som armstöd, sittdyna eller ryggstöd, för då vore dessa delar ting och fåtöljen ett sakförhållande. (När jag ovan talade om en bok som ett ting, bortsåg jag från att en bok i sin tur består av delar som sidor och pärmar.) Tingen är alltså ett slags betydelseatomer och sakförhållanden konfigurationer (sammansättningar) av ting.

Världen är alltså summan av de föreliggande sakförhållandena, de verkliga, de som representeras av satserna 3 ovan i det tänkta exemplet ("Fåtöljen är grön" och "Fåtöljen står bredvid soffan"). Men tanken kan också föreställa sig alla möjliga satser, alltså de som inte föreligger i världen men som skulle kunna ha gjort det, de som representeras av satserna 2 ("Fåtöljen är röd" och "Fåtöljen ligger i soffan").

Anders Wedberg (som har gjort den svenska översättningen av Tractaus) tänker sig (i Filosofins historia, från Bolzano till Wittgenstein, Thales) att texten ger uttryck för följande ontologi:

Mot dessa ontologiska beståndsdelar svarar i språket:

En förtydligande analogi kan vara den mellan Tractaus uppfattning av världen och språket och en grammatiks beskrivning av ett språk (om och endast om du är förtrogen med hur en grammatik fungerar):

Huvudsats 6 i Tractatus, den som innehåller den logiska formeln, skulle alltså beskriva  summan av de möjliga faktiskt föreliggande sakförhållandena och deras negationer,
dvs. de möjliga men faktiskt inte föreliggande sakförhållandena.

Formeln ska alltså beskriva kombinationen av alla möjliga satser och negationen av dessa.
Alltså alla möjliga satser som överhuvudtaget kan tänkas.

Om världen skriver Wittgenstein i Tractatus:

Att världen är inbegreppet av fakta betyder att den rymmer fakta. Fakta befinner sig i det logiska rummet, logiken är alltså fundamental, vilket är en tanke som återkommer många gånger, vilket i sin tur kommer att bli belyst nedan såväl av citaten som i mina kommentarer. Wittgenstein skriver bland annat att vi inte kan föreställa oss det icke-logiska. "Det logiska rummet" är en bild. När vi säger att vi alla befinner oss i "rummet", så menar vi inte ett särskilt rum, som tv-rummet eller sovrummet, utan att vi alla är i en rumslig värld, alltså att världen har utsträckning. Ett "rum" är något som "rymmer" det som är i rummet. Så hänger verbet "rymmer" samman med substantivet "rum" i svenskan. Talar vi om rumtiden, så menar vi att världen är såväl utsträckt som tidslig och att dessa "dimensioner" hänger samman. När W skriver "det logiska rummet" så menar han att världen är "logisk" i den bemärkelse som vi förstår logisk. Annars vore den obegriplig. Det är det obegripliga som vi avfärdar som meningslöst.

1.21 fastslår att det enskilda sakförhållandet är oberoende av alla andra. Det är viktigt eftersom:

Om tingen eller föremålen står:

Om sakförhållandena:

Wittgenstein talar om två typer av egenskaper:

Om världen och vår uppfattning av den:

Den sista satsen betonar ånyo logikens fundamentala roll. Logikens satser är ju nödvändiga medan satser om egenskaper i världen är tillfälliga (kontingenta).
Vi kommer inte åt verkligheten som den är, vi måste göra oss bilder av den, men våra bilder är inte godtyckliga, de har något, nämligen den logiska strukturen, gemensamt med världen.
Detta vill jag återigen tolka som ett uttryck för realism.
Det finns en värld, som vi gör oss bilder av, som vi föreställer oss.
Världen är inte bara vår föreställning.

Om språket:

Språket avbildar på detta sätt verkligheten. Det som förenar språket och världen är den logiska strukturen (4.014). Att det gör det (avbildar världen) kan visas men inte sägas, menar Wittgenstein. Orsaken till detta är, att för att säga det måste vi använda språket och genom språket tala om språket. En målare kan måla en annan målare, som i sin tur målar av några träd. Han visar då i sin målning en annan målare som målar av träd, men han kan inte peka på bestämda penseldrag i sin egen målning som motsvarar detta avbildande. Han kan inte säga: Detta penseldrag och detta är själva avbildningen medan dessa andra inte är det.

Ett annat sätt att säga samma sak är att språket finns i världen och det som språket avbildar men inte själva avbildningen. Och språket kan bara uttala sig om det som finns i världen eller skulle kunna finnas i den. Alltså kan det inte uttala sig om själva avbildningen.

Tractatus kartlägger därmed gränserna för vad som kan sägas, skiljer det sägbara från det osägbara, och vad som enbart kan visas.

Det subjekt för vilket världen är objekt står inte att finna i världen, det är som ögat i förhållande till synfältet (5.633). Det beskriver världen genom språket, skapar i någon bemärkelse världen genom språket. Detta skulle kunna tolkas som idealism/icke realism. Världen är min föreställning. Ögat är i denna bild transcendentalt i förhållande till synfältet i den bemärkelsen att det inte finns i synfältet men är den nödvändiga förutsättningen för synfältet. Utan ögat funnes det inget synfält. Ögats utformning kommer också att prägla synfältet. Ett öga uppbyggt på ett visst sätt skapar ett annat synfält än ett öga uppbyggt på ett annat sätt.

Jag har alltså funnit att Tractatus uttrycker såväl realism som icke-realism. W själv skriver ju också i sats 5.64 att solipsismen (alltså att världen är jagets föreställning och att endast jaget finns) sammanfaller med realismen.

Inte heller våra värderingar finns i världen utan hos oss (det transcendentala jaget), och eftersom språket uttalar sig om vad som finns i världen kan det inte säga något om dessa våra värden. Det är i detta sammanhang vi måste förstå att någons vara eller icke vara, som är ett sakförhållande, inte påverkar de andra sakförhållandena. Men vi skulle också kunna analysera så här. Om x lever så är y glad. Om x dör, så sörjer y. X:s vara eller inte vara kommer i denna tolkning att påverka andra sakförhållanden:
x lever = p
x lever inte = - p
y är glad = q
y är inte glad (sörjer) = -q

Här kan vi påminna oss Hume och Humes lag.

Allt det som Wittgenstein anser väsentligt, etiska och estetiska värderingar och uppfattningar om Gud är icke-faktiska i bemärkelsen icke befintliga i världen och således osägbara. Därav den sjunde och sista satsen: Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.

Det man kan tala om är allt som kan tänkas vara eller inte vara fallet. Det som verkligen är fallet är "världen", som rymmer alla sakförhållanden. Dessa beskrivs enligt Wittgenstein av naturvetenskapen. Naturvetenskapen sysslar med "världen", men filosofin sysslar också med det som inte tillhör världen, med det transcendentala. I världen finns inga värden, de finns "utanför världen", hos det subjekt som betraktar världen, de läggs till av det transcendentala jaget, som alltså är som ögat i förhållande till synfältet.

Här kan vi ånyo återkomma till frågan om realism eller icke realism. Värdena finns inte i världen. De finns hos betraktaren, det transcendentala jaget. Återgår jag till mitt exempel om x som lever och dör och vilka effekter hans frånfälle har på y, så tycks svaret bli att världen är en för y då x lever och en annan då x dött. Stödet för denna tolkning hämtar jag i sats 6.43: Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges. Här framstår icke realismen som mest övertygande.

Filosofin sysslar således inte bara med världen utan också med det som ligger utanför världen, med det transcendentala (ibland verkar det som om Wittgenstein använder transcendental i samma betydelse som transcendent = bortomvärldslig och inte enbart i betydelsen transcendental = det som föregår erfarenheten och betingar dess karaktär), och dess utsagor skiljer sig från naturvetenskapens på följande sätt:

Denna bankruttförklaring av filosofins möjligheter att uttala sig meningsfullt drabbar således följdriktigt Wittgensteins eget arbete. Det skulle förklara Tractatus slutrader:

"     6.54 Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.)
Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.

7.            Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga."

Tractatus är således bara en stege för läsaren att komma till insikt om att dess utsagor är meningslösa. Filosofin erbjöd därmed inte det som var viktigt för Wittgenstein och därför lämnade han den under flera år men han kom att återvända med nya teorier.

Filosofiska undersökningar

Först efter Wittgensteins död kom de nya tankarna i tryck i boken Filosofiska undersökningar. Han kritiserar sin egen uppfattning i Tractatus och hans utgångspunkt är kyrkofadern Augustinus språksyn:

Orden är således inte etiketter för föremål utan de har andra funktioner också:

Han utgår här från vardagsspråket och menar att det inte i första hand avbildar utan att språkutövandet är en social aktivitet, som närmast kan jämställas med att spela ett spel. Först i sitt sammanhang blir ordet begripligt, och man visar att man förstått ett ord genom att använda det rätt. Visst är substantiv avbildande men språket rymmer så många andra ord som inte kan sägas avbilda. "Hit" och "dit" t ex är ord som får sin betydelse av användningssituationen. Och vi har ju redan ingående begrundat de logiska konstanterna "och", "eller", "om...så" och "om och endast om...så" genom att använda dem, inte genom att fundera över vad de refererar till. Ofta har vi svårt att hitta de rätta orden, många betydelser uppfattar vi som gränsfall. Ord har många användningar och därmed betydelser.

Konjunktionen och disjunktionen är således två regler, som beskriver hur man ska förstå de satser som binds samman av dem, eller snarare som talar om hur dessa två satser förhåller sig till varandra.

Att förstå uttryck som "katt" är inte att förstå kattens "väsen" utan att kunna använda begreppet i språkspelet; att känna till reglerna för hur begreppet ska användas i en speciell situation. Om jag säger: "Jag tog katten till jobbet idag i stället för att cykla eller ta bussen", så verkar jag ha använt ordet "katten" fel.

Olika talsituationer kräver olika språkspel och språket är summan av språkspelen och dessa hänger samman som fibrerna i ett rep. Ingen fiber löper genom hela repet, men ändå hänger repet samman och är starkt.

Wittgenstein talar alltså om familjelikhet. De olika språkspelen liknar varandra, som medlemmar i en familj kan likna varandra, utan att man kan peka på ett speciellt drag. Om A kan man säga att han har morfars näsa och ögon och farmors haka, om B att hon har farmors haka och fasters röst men inte morfars näsa eller ögon osv.

Wittgenstein skiljer på erfarenhetssatser och grammatiska satser:

Språket är för Wittgenstein en del av vår mänskliga livsform och är i den bemärkelsen transcendentalt:

"Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det."

Wittgenstein återvände alltså till filosofin och accepterade motvilligt den professur som erbjöds honom i Cambridge. Hans inflytande kom att bli stort, men hans efterföljare vistades i Oxford och det blev alltså där den lingvistiska filosofin fick sitt högsäte.

Fabel

För att förstå hur lingvistiska filosofer tänker sig språket, med utgångspunkt i Wittgensteins tankar kan det vara bra att läsa en fabel om språkets tillkomst, som grundar sig på ett resonemang i Finn Collin & Finn Guldmann, Språkfilosofi - en introduktion.

Tillbaka till Komvux Gotland