Sokrates
Hem Upp Sofisterna Sokrates Platon Aristoteles Stoikerna Epikuros

 

Sokrates (ca 470-399 f Kr) var en välkänd person i Aten. Han samlade lärjungar omkring sig och blev berömd för sitt speciella sätt att resonera. Han föreläste aldrig utan ställde frågor som framtvingade svar som i sin tur föranledde fler frågor från Sokrates. Detta tror vi oss veta eftersom hans förnämste lärjunge Platon framställt det så i sina skrifter, som är utformade som dialoger med Sokrates som samtalets motor.

Sokrates kan ställa en fråga som vad rättvisa är. Den utfrågade kan svara genom att ge exempel på rättvisa handlingar. Sokrates driver resonemanget vidare och tvingar den utfrågade att tänka efter vad hans olika exempel har gemensamt, dvs. vad som gör dem till just rättvisa handlingar. Vi kan säga att Sokrates får den utfrågade att försöka definiera begreppet rättvisa. Samtalet fortskrider på detta sätt dialektiskt genom frågor och svar och för varje varv har den utfrågade tagit ett steg från det enskilda exemplet och mot en allmän definition av det efterfrågade begreppet. Vi kan också säga att varje vända utgör ett steg på vad som brukar kallas abstraktionsstegen, där den nedersta stegpinnen är just ett enskilt exempel.

Sokrates tycks mena att dessa definitioner existerar som allmänbegrepp oberoende av oss och att vi alla kan "hitta" dem genom vårt tänkande. Denna syn på allmänbegreppen, att de existerar oberoende av oss, har vi kallat begreppsrealism. En konsekvens av detta tänkande är att rättvisa inte är något som vissa personer rätteligen kan uppfatta på ett sätt och andra på ett annat och att det ytterst är ordkonsten som avgör vem som har rätt.

Eftersom alltså rättvisa, enligt detta tänkesätt finns oberoende av våra uppfattningar, är den handling av två som mest liknar rättvisans idé, den som också är mest rättvis.

Låt oss jämföra med en bräda. Två diskuterar hur lång brädan är. En säger två meter den andre två och en halv. Vi avgör tvisten med hjälp av en måttstock. Den visar 218 cm. Då hade den som sa två meter mest rätt.

Sokrates menar alltså att värdena är absoluta och inte relativa och att vi kan veta vad som är rätt lika säkert som vi kan veta hur långt ett föremål är, lika säkert men inte på samma sätt.

Hur långt ett föremål är kan vi alltså veta genom att mäta det, vad som är rätt sa sig Sokrates kunna veta genom att lyssna på sin inre röst, som han kallade sin daimonion.

Sokrates mamma lär ha varit barnmorska och Sokrates sa sig använda samma sätt att förlossa kunskap som en barnmorska använder sig av för att hjälpa en kvinna att föda. Liksom den havande kvinnan bär vi alla kunskapen om allmänbegreppen inom oss, men vi behöver hjälp att föda fram den. Och det är vi som föder fram den men vi kan ha hjälp av rätt ställda frågor. Sokrates kallar själv sin metod för maieutik eller förlossningskonst.

Alla dialoger är inte sådana att Sokrates hjälper någon att föda fram sin kunskap, i vissa dialoger möter han i stället en motståndare, som han ska överbevisa. Ibland använder han sig då av något som sedan har kallats för sokratisk ironi. Han lovprisar sin motståndare och framställer sig själv som underlägsen. Motståndaren lockas snart i fällan, han presenterar självsäkert ståndpunkter som sedan Sokrates smular sönder. Sokrates kan också besegra sin motståndare genom att locka honom att motsäga sig själv, dvs. förneka något han tidigare påstått.

Oraklet i Delfi hade sagt om Sokrates att han var den visaste man som levde, men det förnekade Sokrates, som i stället hävdade att han ingenting visste. Men han beslöt sig ändå för att undersöka saken och började ställa frågor till bland andra styresmän. Han kom då fram till att oraklet i alla fall hade haft rätt. Alla dem Sokrates hade frågat ut trodde att de visste en massa saker, men det hade visat sig vara fel. Sokrates själv visste i alla fall en sak och det var att han ingenting visste och därmed visste han en sak mer än de andra och således hade oraklet rätt.

Sokrates kom att bli en kontroversiell person och 399 f Kr ställdes han inför rätta anklagad för gudlöshet, för att ha fördärvat ungdomen och för att ha ställt sig utanför det politiska livet. Gudlösheten gällde att Sokrates ifrågasatte den uppfattning om gudarna som tillskriver dem mänskliga svagheter, som avund och otrohet, och som vi bland annat finner i Homeros Iliaden och Odysséen. I Aten var demokratin såväl en rättighet som en skyldighet. Det är inför rätten han hävdar att han vet mer än den eftersom han åtminstone vet att han ingenting vet.

Han provocerar således rätten så att han döms till döden, man kan faktiskt säga att han tvingar fram detta domslut. Hans vänner förbereder en flyktplan men Sokrates vägrar men motiveringen att man aldrig får besvara en orätt med en annan orätt. Det är mycket bättre att lida orätt än att göra orätt. Och Sokrates menar att flykt skulle vara en orätt, eftersom han genom den ställde sig över lagarna.

 

 

 

Tillbaka till Komvux Gotland