Arthur Schopenhauer (1788 - 1860) såg sig som Kants rätte arvtagare. Liksom Kant gjorde han åtskillnad mellan det iakttagande subjektet och det iakttagna objektet. Men i motsats till Kant menade han att vi kunde veta något om tinget i sig, som manifesterade sig i fenomenvärlden och som var den blinda viljan.

Med Kants terminologi skilde han alltså på tinget i sig, den noumenella världen, och tinget för oss, den fenomenella världen eller fenomenvärlden. Men i motsats till Kant menade han inte att den noumenella världen måste antas som upphov till den fenomenella världen.

Hela fenomenvärlden, den vi upplever med våra sinnen, ja, vi skulle i enlighet med citatet i slutet av denna sida säga, skapar, rymmer oerhörd energi bunden i galaxer av stjärnor. Denna energi är ett själlöst fenomen utan rationella avsikter eller syften, en fullständigt opersonlig kraft. Schopenhauer drog sig emellertid för att använda begreppet "kraft", eftersom detta ord förknippas med naturvetenskaperna, vilka alla undersöker fenomenvärlden, den empiriska världen. Det handlade ju ytterst om tinget i sig och därför använde han begreppet vilja, något som i vanligt språkbruk förknippas med avsikt, vilket kan verka förvillande. Denna vilja tog sig ibland också uttryck i kampen för överlevnad; hos människan framstod den tydligast i sexualdriften. Också i naturen var den synlig i form av naturfenomen som vattenfallets och fontänens rörelse.

Av Kants a priori former tänkte sig Schopenhauer tre: rummet, tiden och kausaliteten. De är de former i vilka subjektet stöper fenomenvärlden, så att den framstår som en värld av separata företeelser och kluven i ande och materia. Genom att vi skådar in i oss själva, introspektion, kan vi emellertid bli varse hur subjekt och objekt sammanfaller i det blinda begäret, som aldrig blir tillfredsställt.

När jag alltså skriver att "subjektet" stöper fenomenvärlden, så skriver jag delvis vilseledande, subjektet och objektet uppstår, som varandras motsatser genom kausaliteten, något (subjektet) ger upphov till något (föreställningen/objektet). Men denna föreställning framstår också genom individuationsformerna rum och tid som separerad i objekt, och även separationen "jag" och "andra" respektive "annat" uppstår på detta sätt. Allt är alltså i själva verket ett och detsamma, det blinda begäret.

Man skulle kunna uttrycka det så att begäret alltid är riktat mot något, det är alltid något som begärs och detta begärs av någon, jaget, det blir alltså jag som begär. Begäret kan således inte särskiljas från det som det begär.

(Talar vi med Husserl, så kan vi säga att begäret förstår vi som intentio och det vi begär  som intentum och Schopenhauer menar alltså att i Husserls terminologi är intentio oskiljaktigt från intentum och så tänker ju också Husserl.)

Schopenhauer menar att vi genom introspektionen inser att det som styr kroppen är vår vilja och att viljan alltså är kroppens innersta väsen. Kroppen är viljan såsom den framträder i rummet, tiden och kausaliteten.

Kroppen är alltså objektiverad vilja.

Jag skulle också kunna skriva: Kroppen är viljan sedd genom rummets, tidens och kausalitetens glasögon. Men dessa glasögon skapar också bipolariteten subjekt - objekt.

Kausaliteten förklarar kluvenheten i subjekt och objekt. Fenomenen framstår som objekt för ett subjekt. Subjektet finns som det som erfar och objektet som det som erfars. Begreppen är ömsesidigt beroende av varandra i en kausalitet. Utan objekt inget subjekt och utan subjekt inget objekt.

Rumsligheten och tidsligheten är tingens individuationsformer, det som gör att de framträder som skilda åt i rummet och tiden. Rumslighet innebär utsträckthet, alltså föreställningen om kroppar.

(Denna tanke är gammal i filosofin och ser ut ungefär så här: Om två företeelser har samma egenskaper och dessutom inte är skilda åt i rummet och tiden, dvs. den ena företeelsen sker samtidigt som den andra och på exakt samma punkt i rummet, så är de inte två företeelser utan en.)

Men vår egen vilja är bara en aspekt av den överpersonella viljan som är en enda och allomfattande. Och denna överpersonella vilja framträder för oss objektiverad i de olika individuella företeelserna, av vilka vår egen kropp alltså är en. Tinget -i- sig är alltså ett enda, nämligen  viljan, och den framstår som alla individuella fenomen för oss genom att stöpas i rummets, tidens och kausalitetens former:

Vi kan alltså säga att rumsligheten ger föreställningen om materia och tidsligheten och kausaliteten om klyvnaden i subjekt och objekt. De transcendentala formerna (åskådningsformerna och kausaliteten) ger således föreställningen om:

Hela livet strävar vi att uppnå olika mål, men när vi uppnått dem känner vi aldrig varaktig tillfredsställelse utan ställer upp nya mål att sträva efter. Så är hela vårt liv en otillfredsställd strävan, en ständig jakt på något ouppnåeligt.

Överhuvud taget kan man säga att den överpersonella viljan gestaltas i objektsvärlden, alltså den värld som upplevs av subjektet. Med det menar jag att den får form och gestalt, så att säga kropp i de materiella företeelserna. Man skulle kanske också kunna säga att den överpersonella viljan inkarneras i den materiella objektsvärlden, som alltid existerar som upplevelse och föreställning.

Schopenhauer läste i unga år Upanishaderna och fann hos buddhismen tankar som liknade hans egna. Åskådningsformerna och kausaliteten blir närmast den Mayas slöja genom vilken vi får en förvriden bild av varat, tinget i sig, den blinda livsviljan.

Mayas slöja får enheten att framträda som mångfald.

Schopenhauer har kommit att framstå som pessimismens filosof i Västerlandet, men han såg också möjligheter att bryta begärets kretslopp. Han tänkte sig tre vägar:

Av dessa vägar är den asketiska den högsta, eftersom den strävar efter ett permanent utslocknande av den vilja, som gör vår tillvaro så otillfredsställd.
Inte ens självmordet är en möjlig väg; självmördaren följer ju bara sin vilja, som är viljan att dö och därmed förnekas inte viljan utan den övergår i dödsögonblicket till en annan form av objektiverad vilja. Med det menar Schopenhauer att viljan tar sig uttryck i något annat av alla de individuella företeelser som utgör fenomenvärlden, så självmordet utsläcker inte den allmänna överpersonella livsviljan.

Tanken är parallell med föreställningen i buddhismen att begär skapar karma som sin tur leder till reinkarnation. Genom karma skapas således återfödelse, men denna återfödelse sker inte av samma atma som varit förbunden med den kropp som lämnade karma efter sig utan livsviljan tar ny kroppslig gestalt i återfödelsen och samtidigt ny själslig sådan.

Kroppen är atmans individuationsform.

Större delen av sitt liv levde Schopenhauer i skuggan av andra filosofer, särskilt den av honom förhånade, men av samtiden oerhört uppskattade Hegel. Mot slutet av sitt liv rönte han åtminstone en del av den uppskattning han själv hela tiden tyckt sig vara förtjänt av. Genom sin pessimism blev han närmast en modefilosof för sekelslutets författare, men hans inflytande sträcker sig långt in i vår egen tid via Wittgenstein och Sartre.

I Strindbergs pjäs Ett drömspel finns en man som genom en stor del av pjäsen önskar sig en grön sänkhåv, men när han väl får den kan han inte känna glädje. Han medger att det är en sänkhåv och att den är grön och att han önskat sig en sådan, men när han väl fått den motsvarar den inte riktigt hans förväntan. Alla som tycker att den bästa dagen på semestern är dagen före är på något sätt själsfränder till Schopenhauer.

Som avslutning vill jag gärna citera delar av de första sidorna i Världen som vilja och föreställning. Schopenhauer skriver en klar och ren prosa och det är alltid nyttigt att jämföra primärkällan med dess uttolkare.

Ur Världen som vilja och föreställning; Nya Doca, 1992

"Världen är min föreställning" - det är en sanning som gäller om varje levande och förnimmande väsen, fast det bara är människan som kan bringa den till abstrakt-reflekterad medvetenhet, och gör hon det verkligen, så har den filosofiska besinningen vunnit insteg hos henne. Det blir då tydligt och visst för henne, att hon ej känner till någon sol, ej heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord; att den värld, som omger henne, endast finns till som föreställning, d.v.s. helt och hållet endast i förhållande till något annat, till det som föreställer, till henne själv.

/ - - - /

Det som förnimmer allt, men själv ej förnimmes av något, är subjektet. Det är alltså världens skapare, den genomgående, alltid förutsatta betingelsen för alla företeelser, alla objekter. Ty det är endast för subjektet som allt som existerar finns till. Envar är själv detta subjekt, dock endast försåvitt han förnimmer, ej då han är objekt för förnimmandet. Objekt är dock redan hans kropp, som vi därför med denna utgångspunkt kalla för föreställning. Ty kroppen är objekt bland objekter och underkastad lagarna för objekter, ehuruväl den är ett direkt objekt. Den ligger liksom alla åskådningens objekter i formerna för allt förnimmande, allt kunskapsvinnande: i tid och rum, tack vare vilka mångfalden finnes. Subjektet däremot, det förnimmande och aldrig förnumna, ligger ej heller i dessa former, av vilka det tvärtom alltid förutsättes. Det har följaktligen varken mångfald eller dess motsats, enhet. Vi förnimma det aldrig, utan det är det som förnimmer, där överhuvud något förnimmes.

Världen sedd som föreställning - och vi betrakta den här endast från denna synpunkt - har alltså tvenne väsentliga, nödvändiga och oskiljaktiga hälfter. Den ena är objektet: dess form är rum och tid, och tack vare dessa mångfalden. Den andra hälften däremot, subjektet, ligger ej i rum och tid: ty den är hel och odelad hos varje föreställande väsen, vadan ett enda sådant väsen, lika fullkomligt som alla de existerande millionerna, med objektet integrerar världen såsom föreställning. Men försvunne även detta enda, så funnes världen som föreställning ej längre till. Dessa hälfter äro därför oupplösligt förenade, till och med för tanken: ty den ena hälften har betydelse och existens endast genom och för den andra, finns till och försvinner med den andra. De begränsa omedelbart varandra: där objektet börjar, slutar subjektet. Att denna gräns är gemensam framgår därav, att de väsentliga och därför allmänna formerna för allt objekt - tid, rum och kausalitet - kunna finnas och fullständigt fattas även utan kunskap om objektet, blott genom utgående från subjektet, det vill med Kants terminologi säga, de ligga a priori i vårt medvetande. Det är Kants största förtjänst att han upptäckt detta.

/ - - - /

Nu äro  emellertid rum och tid, tagna var och för sig, åskådligt föreställbara även utan materien, men däremot ej materien utan dem. Redan den form, som är oupplösligt förenad med materien, förutsätter rummet, och dess verkan, varur hela dess existens består, rör alltid en förändring, följaktligen en bestämning i tiden. Nu förutsättas emellertid för materien ej blott tid och rum, tagna var och en för sig, utan dess väsen utgöres av en förening av bådadera, alldenstund detta väsen ju, som vi visat, består i verkan, i kausaliteten. Alla tänkbara, oräkneliga företeelser och tillstånd skulle nämligen i det oändliga rummet kunna ligga bredvid varandra utan att inskränka varandra eller i den oändliga tiden följa på varandra utan att störa varandra; vadan någon nödvändig relation dem emellan vore lika litet av nöden, som en regel som bestämde dem enligt denna relation. Ja, den vore ej ens användbar. Följaktligen funnes det då inte ännu någon kausalitet, trots all bredvidvaro i rummet och all växling i tiden, så länge dessa båda former hade sitt bestånd och sitt förlopp var för sig och utan sammanhang med varandra, och följaktligen - materiens egentliga väsen är kausalitet - ej heller någon materie.

/ - - - /

Det som bestämmes genom kausalitetens lag, är alltså ej tillståndens succession uti blotta tiden, utan denna succession med hänsyn till ett bestämt rum, och ej tillståndens existens på en bestämd ort, utan på denna ort vid en bestämd tidpunkt. Förändringen, d.v.s. den enligt kausallagen inträdande växlingen rör alltså ständigt en bestämd del av rummet och en bestämd del av tiden - samtidigt och i förening med varandra. Alltså förenar kausalitet rum och tid. Nu har vi emellertid funnit att materiens hela väsen består i verkan, följaktligen i kausalitet. Då måste även rum och tid vara förenade i densamma, d.v.s. kausaliteten måste uppvisa både rummets och tidens egenskaper, hur mycket dessa än strida mot varandra, och det som är möjligt i endera av dem båda, tagen för sig, måste den förena uti sig, alltså tidens ovaraktiga flykt och rummets stela oföränderlighet.

Tillbaka till Komvux Gotland