Jean Paul Sartre (1905- 1980) är kanske den filosof som för den breda allmänheten mest förknippas med existentialismen under 1900-talet. Han är lärjunge till Heidegger och befinner sig i den fenomenologiska traditionen, som grundats av Husserl. Sartres fenomenologiska undersökning riktar sig mot människans speciella sätt att existera på.

För att riktigt förstå vad Sartre menar gäller det att vi begrundar två betydelser av verbet "är".

I det första exemplet anges med hjälp av "är" en förmåga, något som kan tillskrivas mig. Det handlar om ett predikat "skrivkunnig", alltså om en egenskap jag har. Men i det andra talar "är" bara om var jag befinner mig, alltså var jag är, var min existens är.

Alla icke-mänskliga föremål existerar genom att ha en given essens, de är just vad de är. En gråsten är blott och bart en gråsten, med givna egenskaper - gråstenens. En katt existerar på ett liknande sätt genom att endast vara katt; då den t ex leker med råttan, gör den det eftersom dess instinkter styr den och den kan således inte fördömas eftersom den inte kan välja att avstå från denna av instinkter styrda lek. Sartre kallar sådana existenser som har ett givet fastställt innehåll för vara-i-sig. För dem gäller att: essensen föregår existensen. Det betyder att vad de är bestämmer hur de är till, alltså deras sätt att vara.

Människan skiljer sig från övriga existenser genom att vara medveten om sin existens, så att hon kan överskrida det givna. Hon är inte endast resultatet av arv och miljö, utan hon kan förhålla sig till dessa och genom sina handlingar åtminstone delvis förneka deras inflytande på henne. Sartre kallar henne för ett vara-för-sig. Det enda som är nödvändigt för henne är valet: hon är menar Sartre dömd till frihet. Hon har således i motsats till tingen ingen given essens, utan hon skapar ständigt sin essens genom sina val och handlingar: existensen föregår essensen.

Arv och miljö är således något som påverkar människan, men de determinerar henne inte helt.

Människans medvetande karaktäriseras av att det alltid är riktat mot något - det är intentionalt - hon är alltid medveten om något.

Sådant som faktiskt eller empiriskt föreligger, och som för-sig har att förhålla sig till, kallar Sartre fakticitet och människan, eller för-sig, kan alltså överskrida sin fakticitet. Sin längd kan hon inte göra något åt men hon kan förhålla sig till den på olika sätt. På samma sätt kan hon förhålla sig till en påtvingad fångenskap, hon kan förtvivla eller välja att uthärda den. En sjukdom är ett annat exempel på en fakticitet, som för-sig har att förhålla sig till. Hon kan förtvivla och ge upp, se sjukdomen som ett straff, uthärda den eller se den som en utmaning och en möjlighet till förändring.

Genom detta sitt sätt att vara står hon vid sidan av världen, eftersom hon är på ett annorlunda sätt än den. I romanen Äcklet och i det filosofiska verket Varat och intet ger Sartre uttryck för människans känslor inför denna annorlunda värld. Den är så främmande, att den framstår som äcklande.

För-sigs känslor inför världen är:

I detta sammanhang framstår andra för-sig som ett hot mot mig. Jag inser nämligen att den andre är ett för-sig liksom jag, och att han liksom jag vill kontrollera mig genom att göra mig till ett i-sig och ge mig essens som varande den-och-den med egenskaperna de-och-de. Eftersom jag gör likadant med den andre uppstår konflikt. Det som är det mest hotfulla med den andre är blicken. När den andre fångar mig med blicken bestämmer han mig alltså som ett vara med vissa egenskaper, såsom pratig, slösaktig, lättsinnig etc. Man kan säga att när den andre ser mig så formar han mig också. Han bestämmer vad jag är.

Kärleken är en sådan konfliktfylld relation. I relationen till den andre existerar två tillstånd:

För-sig kan förhålla sig på olika sätt till sin situation. Hon kan fly sitt ansvar att välja och låtsas att hon är ett i-sig, d.v.s. har given essens. Hon kan mena att hon måste handla som hon gör på grund av omständigheterna. Hon lever då inautentiskt och är i ond tro.

Motsatsen är att inse att man är ett för-sig, att man skapar sin essens genom sina handlingar, att man själv bär det yttersta ansvaret. Man lever då autentiskt.

Etiken i Varat och intet är en situationsetik, varje situation är unik och för-sig har inga fasta regler att följa. Valet är alltid mitt eget, jag kan endast välja för mig själv. Etiken är alltså egoistisk och subjektiv.

Om jag gick in i en situation med i förväg givna regler för hur jag skulle handla gjorde jag mig till ett ting med dessa givna regler som  min essens. Dessa regler var ju skapade av någon annan för en annan situation. Att stödja sig på dessa regler och alltså motivera sitt handlande med hjälp av dem vore att vara i ond tro, att handla inautentiskt. Jag skjuter då över ansvaret för handlingen på reglerna. Jag blir inte ett handlande subjekt utan ett objekt för reglerna.

Människan ansvarar alltså för sina handlingar. Sartre uttrycker det så att hon är:

Men Sartre går längre än så. Hon är inte bara ansvarig för sina handlingar utan också för sina känslor. Det beror på att hon alltid förhåller sig till såväl sig själv som till världen. Och känslorna är ett uttryck för hur hon har valt att förhålla sig. Är hon arg så är hon alltid arg över något. Hon är inte bara arg. Ingen är bara arg i största allmänhet. Går det inte att finna en enskild situation som förklarar ilskan, så gäller ilskan tolkningen av den totala livssituationen. Arga unga män har det talats om ibland som en grupp eller genrebeteckning. Med Sartres tolkning skulle beteckningen visa att dessa unga män tolkar sin livssituation med ilska. Och att denna tolkning är resultatet av ett val. Det är möjligt för dem att tolka sin situation på ett annat sätt. Därför är de ansvariga för sin ilska.

Det spetsfundiga med denna formulering är att det sammanställer "spinnordet" frihet med "morrordet" dömd.

I det mer lättillgängliga verket Existentialismen är en humanism menar Sartre att jag genom mina val också ansvarar för mänskligheten:

"Vad man väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för andra."

Här har Sartre förskjutit sin etik från egoism till universalism.

Ungernkrisen 1956 innebar en omprövning för många vänsterintellektuella i Västvärlden, för Sartre blev den en utmaning att förstå marxismen och ett försök att förena marxismen med existentialismen. Resultatet blev verket Kritik av det dialektiska förnuftet. Sartre presenterar en handlingsteori som försöker förklara att gemensam handling är möjlig, att olika för-sig kan mötas och samarbeta, åtminstone tillfälligt.

Sartre betonar att vi lever i en gemensam materiell värld och fakticiteten är våra gemensamma materiella villkor. Intet är det som inte föreligger för oss som samhällsklass. När vi väljer gör vi det vi för vår klass. Sartre förklarar en spontan gemensam handling som pöbelns stormning av Bastiljen i inledningen till franska revolutionen med att flera för-sig befann sig i en gemensam situation skapad av den bestående regimen. De befann sig i det tröga handlingsfältet och agerade gemensamt i detta handlingsfält.

Mer näraliggande exempel på tröga handlingsfält är väntrum och skollokaler. Dessa av andra skapade materiella förutsättningar styr vårt handlande. Skollokalernas utformning påverkar pedagogiken, en klassrumsskola styr undervisningen mot klassundervisning, en grupprumsskola mot grupparbetande osv. I ett väntrum beter vi oss på ett visst sätt, själva lokalen är uttryck för en bestämd situation, som påverkar vårt beteende.

För-sig existerar i sådana tröga handlingsfält parallellt med andra för-sig i vad Sartre kallar en serialitet. Spontant kan emellertid kampgrupper för en kortare tid uppstå och en sådan kampgrupp kan överskrida fakticiteten och ändra det tröga handlingsfältet. Det är vad som skedde då pöbeln stormade Bastiljen. Normalt övergår en kampgrupp efter en tid dock till att bli en serialitet, genom att den strukturerar sig i t ex olika lednings- och deltagarfunktioner.

Sartres tankar kom att spela en stor roll för många människor som sökte en alternativ livsåskådning i det alltmer sekulariserade Västerlandet. De erbjuder också ett alternativ till en sträng determinism.

Nära Sartre och kanske oförtjänt mycket i skuggan av honom verkade Simone de Beauvoir (1908-1986). I sin bok Det andra könet (1949) gör hon en fenomenologisk undersökning av vad det innebär att vara kvinna. Titeln visar på hennes tes, att kvinnligheten definieras av mannen som det andra, och att mannen gjort kvinnan till ett i-sig med en given essens, det som bestämts som kvinnligheten. Simone de Beauvoirs tankar kom att få stort inflytande över den feministiska filosofin.
 

Tillbaka till Komvux Gotland