Russell

Bestämda beskrivningar

Språk och verklighet

Typteorin

Bertrand Russell (1872-1970) är en av grundläggarna av den analytiska filosofin. Han tillhörde den brittiska högaristokratin och ärvde lordtiteln. Därför väckte det stort uppseende då han under första världskriget tog ställning för krigstjänstvägran. Han kom under en stor del av sitt liv att engagera sig för pacifism, socialism, fri kärlek och fri uppfostran. 1950 fick han Nobelpriset i litteratur för sin stilistiska förmåga. På denna kurs hemsida är en av hans böcker rekommenderad för bredvidläsning.

Bestämda beskrivningar

Russell sysslade till en början med den matematiska logiken. Så småningom försökte han tillämpa logiken när det gällde det naturliga språket genom att underkasta det en logisk analys. Han fann nämligen att grammatiken inte alltid var logisk. I uppsatsen Om denotation analyserar han satsen:

"Frankrikes nuvarande kung är skallig"

Denna sats förefaller vara falsk eftersom Frankrike är republik och således saknar en kung. Men i så fall måste också satsen:

"Frankrikes nuvarande kung är inte skallig"

vara falsk. Denna sats tycks emellertid vara en negation av den första och vår slutsats strider mot den logiska grundsatsen om det uteslutna tredje, p v -p;
vi har i stället fått - (p v - p)

Russell menar att problemet har uppstått eftersom båda satsernas grammatiska form är vilseledande. En mer logisk grammatisk form skulle vara:

	Det finns ett och endast ett x sådant att det för närvarande är kung av Frankrike och är skalligt. Med predikatslogiska tecken: $x (Nx Ù Kx Ù Sx) Om N = för närvarande, K = kung och S = skallig
	Det finns ett och endast ett x sådant att det för närvarandeär kung av Frankrike och inte är skalligt. $x (Nx Ù Kx Ù - Sx)

Nu uppstår ingen konflikt med logikens lagar om båda satserna är falska.
Vi kan också visa detta med satslogiska tecken eftersom vi kan om vi vill skriva satserna:

	p Ù q
	p Ù -q

Om vi låter p beteckna kung av Frankrike och q skallig. De båda satserna blir alltså inte varandras logiska motsatser.

Russells lösning till detta problem bygger på hans teori om bestämda beskrivningar. En bestämd beskrivning är en utsaga såsom: "det högsta berget på Gotland", "den äldsta nu levande kvinnan i världen" och "den nuvarande kungen av Frankrike".

I den grammatiska formen är den bestämda beskrivningen "den nuvarande kungen av Frankrike" subjekt och "skallig" predikat. Om satsen görs om till en existensutsaga så flyttas alltså den bestämda beskrivningen från subjektsplatsen till predikatsplatsen.

Russell menar vidare att egennamn är en sorts förkortning av bestämda beskrivningar. "Visby" är ett egennamn, och i A-kursens avsnitt om Språkfilosofi sa vi att egennamn har referens men saknar mening, medan bestämda beskrivningar ju kännetecknas av att de har en bestämd mening och en bestämd referens.

Enligt Russells teori om bestämda beskrivningar kan Visby skrivas som:

Det finns ett och endast ett x sådant att det är Visby och enda stad på Gotland.

Pröva med ditt eget namn och tänk efter vad som behövs skrivas för att det ska gälla just dig. Början blir:

Det finns ett och endast ett x sådant att det är...

Språk och verklighet

I ett logiskt fullkomligt språk måste den grammatiska formen alltså överensstämma med den logiska. Russell tänker sig ett sorts ett- till- ett förhållande mellan språk och verklighet. Det råder alltså en korrespondens mellan språk och verklighet. Hans utgångspunkt är den kunskapsteoretiska empirismen. Han skiljer mellan:

	kunskap genom bekantskap som är den kunskap vi får genom våra sinnen. Denna kunskap är uppbyggd av sinnesdata.
	kunskap genom beskrivning som är våra språkliga begrepp

Hur verklighet och språk förhåller sig till varandra blir:

Verklighet

Språk

Empiri

Allmänbegrepp

Sinnesdata

Ord

smak

söthet

konsistens

saftighet

form

rundhet

färg

rödhet

Bekantskap

Beskrivning

Slutsatserna blir:

	verklighet och språk speglar varandra
	varje sats som vi kan förstå måste helt och hållet vara sammansatt av beståndsdelar/beskrivningsatomer med vilka vi är bekanta. Här för tankarna till Humes fenomenalism.
	sinnesdata är varken fysiska eller psykiska utan neutrala byggstenar. Här ansluter han sig till Spinozas neutrala monism.

Russells tankar om förhållandet mellan språk och verklighet kommer att vidareutvecklas och förändras av Wittgenstein.

I och med att Russell tänker sig att språket speglar verkligheten så tänker han också att han har formulerat en meningsteori för generella utsagor. Freges meningsteori handlade ju bara om individuella utsagor, dvs. den fastslog endast sanningsvärdet för enskilda utsagor, inte vad som i allmänhet skulle gälla för sanning. Russells korrespondensteori har dessa anspråk.

Men denna korrespondensteori måste kombineras med den logiska analys som visades i samband med satsen Frankrikes nuvarande kung är skallig, eftersom det naturliga språkets grammatik ibland kan vara vilseledande. Språk och verklighet har samma logiska struktur.

Typteorin

Vid framställningen av Freges talteori skrev jag att Russell kom med en allvarlig invändning mot denna teori. Frege tänkte sig talen som klasser av klasser. Russells invändning har också kallats Russells paradox och kan beskrivas så här:

Av Freges klassdefinition följer att vi kan logiskt sett skilja mellan två klasser:

	*De som inte* tillhör sin egen klass t. ex klassen av alla sjöar, den tillhör ju inte sin egen klass eftersom den inte** är en sjö.
	De som tillhör sin egen klass t ex klassen av alla klasser för den är ju själv en klass.

Men hur är det med "klassen av alla klasser som inte tillhör sin egen klass"? Låt oss pröva:

	De tillhör sin egen klass. Men det innebär ju att de inte tillhör sin egen klass.
	De tillhör inte sin egen klass. Men det innebär ju att de tillhör sin egen klass.

Ett annat exempel kan underlätta. Låt oss tänka oss ett bibliotek, som har en katalog över alla böcker som finns i detta bibliotek. I denna katalog bör den själv finnas med.

Men hur blir det med en katalog över kataloger:

Endast de kataloger som har med sig själva?
Den katalogen måste också ta upp sig själv

Endast de kataloger som inte har med sig själva

	Den tar inte med sig själv. Men då är den ju inte en katalog över alla böcker som inte tar med sig själva, eftersom en fattas, nämligen den själv.
	Den tar med sig själv. Men då är den inte heller en katalog över endast de böcker som inte har med sig själva, eftersom den själv ingår.

Att detta inte endast är ett så kallat akademiskt problem framgår av att det redan under antiken skapades paradoxer av ett liknande slag. Ett exempel är denna:

Kretensaren säger att alla kretensare alltid ljuger.

Talar han sanning eller ljuger han? Hur man än väljer att förhålla sig till hans utsaga, så får man problem:

	Han talar sanning, men då ljuger han ju, eftersom utsagan gäller alla kretensare, alltså också innefattar honom själv.
	Han ljuger, men det innebär ju att vissa kretensare ibland talar sanning, men då är ju hans utsaga lögn.

Också anekdoten om sofisten Protagoras och hans klient, som inte vill betala, är en sådan paradox.

Russells förslag till lösning innebär att man betraktar denna klassindelning hierarkiskt.

	den första nivån består av klasser (mängder) av individer, t. ex klassen av lärjungar, klassen av storverk, klassen av månader eller klassen av stammar, alltså klasser (mängder) av individer.
	den andra nivån består av klasser av klasser av individer.
	den tredje nivån av klasser av klasser av klasser av individer osv.

Det gäller nu att inte överskrida dessa "klassgränser", så att utsagan blir självrefererande. De naturliga språken tycks inte tillåta sådan självreferens. Kretensaren får inte själv ingå i den mängd han uttalar sig om,
gör han det så blir hans utsaga inte falsk men meningslös.

Russell och många analytiska filosofer efter honom, inte minst Wittgenstein, skiljer mellan utsagor som är:

	sanna
	falska
	meningslösa (nonsens; make no sense)

Tillbaka till Komvux Gotland