Willard van Orman Quine [kvain] (f. 1908), tillhör den analytiska traditionen men han kritiserar några av sina företrädares slutsatser. Det är främst de logiska positivisterna han synar i sömmarna. Det rör sig om två fundament:

Quine ställer frågan hur man egentligen vet att en sats som "Alla ungkarlar är ogifta" är analytisk. Det klassiska svaret är att "ungkarl" och "ogift" är synonymer. Men Quine frågar vidare hur man kan veta att de är synonymer. Vi kan inte svara att de är synonymer eftersom satsen "Alla ungkarlar är ogifta" är analytisk, eftersom vi då gör oss skyldiga till ett cirkelresonemang. Måste vi inte, säger Quine, hänvisa till allmänt språkbruk. Men gör vi det så hänvisar vi ju till något empiriskt.

Ett annat svar är att två uttryck är synonyma om de kan bytas ut mot varandra i alla sammanhang så att de utsagor i vilka de förekommer inte ändrar sanningsvärdet genom utbytet. Satslogiskt skulle det innebära att de synonyma uttrycken är ekvivalenta. Men räcker det, fortsätter Quine. Uttrycken "djur med hjärta" och "djur med njurar" kan alltid bytas ut mot varandra med bibehållet sanningsvärde, eftersom det är fallet att alla djur med hjärta också är djur med njurar. Men vi anser ändå inte att de båda uttrycken är synonyma, de har samma referens men inte samma mening.

Ekvivalensen kan alltså skrivas om och endast om djur har hjärta så har de njurar:

p Û q (om p =djur har hjärta; djur har njurar)

Och hur är det med ungkarlar och ogifta. Det förefaller problemfritt att hävda att alla ungkarlar är ogifta män, men hur blir det om vi vänder på leden? Är alla ogifta män ungkarlar? Är det självklart att t.ex. kalla alla frånskilda män för ungkarlar? Och hur är det med änklingar?

Satslogiskt kan vi påminna oss skillnaden mellan implikationen och ekvivalensen

"Alla ungkarlar är ogifta" är en implikation (p Þ q)

men inte en ekvivalens (p Û q)

Verifierbarhetstesen är inte mindre problematisk. Ingen har i praktiken nämligen lyckats återföra alla satser om den yttre verkligheten till satser om omedelbara upplevelser. Tänk bara på kärnfysikens utsagor.

Grundfelet i resonemanget är, menar Quine, tanken att alla sanna satser var för sig innehåller två komponenter, nämligen:

De analytiska satserna skulle enligt denna tanke vara ett specialfall, eftersom deras verklighetskomponent är närmast lika med noll. De skulle därför vara sanna under alla omständigheter medan bassatserna som registrerar omedelbara sinnesupplevelser utgör deras motsats med en språkkomponent som närmar sig noll.

I stället tänker sig Quine att sanningar om den yttre verkligheten rymmer såväl en språklig som en faktisk komponent och att de måste betraktas som en helhet och som beroende av varandra och inte en och en för sig (oberoende av varandra). Quine förespråkar alltså ett holistiskt synsätt i stället för ett atomistiskt.

Våra utsagor om verkligheten bildar som ett nätverk med ett centrum och ett ytterområde. De påståenden som befinner sig i ytterområdet har vi lättare att ifrågasätta än de som befinner sig i centrum. Men inga uppfattningar är orubbliga, den nya kvantfysiken har till och med fått vissa vetenskapsmän att ifrågasätta den logiska grundlagen om det uteslutna tredje. Quine skriver i uppsatsen Två av empirismens dogmer:

I egenskap av empirist betraktar jag den vetenskapliga begreppsapparaten i sista hand som ett verktyg för att förutsäga framtida erfarenheter på grundval av erfarenheter i det förflutna. Fysiska föremål införes som bekväma mellanled - inte genom definitioner i termer av erfarenheter, utan helt enkelt som oreducerbara postulerade entiteter vilka kunskapsteoretiskt är jämförbara med de homeriska gudarna. För min del tror jag på fysiska föremål men inte på Homeros gudar; och jag anser det vara ett vetenskapligt misstag att tro annorlunda. Men ur kunskapsteoretisk synpunkt är det endast en gradskillnad mellan fysiska föremål och gudar. Myten om fysiska föremål är kunskapsteoretiskt överlägsen de flesta andra myter därigenom att den har visat sig mer pålitlig när det gäller att ge vår erfarenhet en hanterlig struktur.
(Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna - 1900-talet, Thales)

Quine ansluter sig här till ett pragmatiskt synsätt när det gäller vad som avgör om ett påstående är sant eller inte. Det är sant så länge det tjänar sitt syfte och fyller sin funktion.

Hans resonemang om vilka svårigheter som inställer sig varje gång man ska översätta från ett språk till ett annat är också tankeväckande. Utgångspunkten är ett tankeexperiment.

Vi föreställer oss en språkforskare, som upptäckt en hittills okänd folkstam, vars språk också är helt okänt. Han kan bara lära sig att förstå infödingarnas språk genom att iaktta vad infödingarna säger under bestämda omständigheter. En kanin skuttar förbi och språkforskaren hör infödingarna säga "gavagai". Utifrån språkforskarens eget språks sätt att "tänka" ligger det nära till hands för honom att tolka "gavagai" som "kanin", dvs. översätta "gavagai" med "kanin". Varje gång en kanin skuttar förbi säger infödingarna "gavagai" och språkforskaren förstärks i sin uppfattning.

Den slutsats språkforskaren kan dra, menar Quine, är att "kanin" och "gavagai" har samma stimulusmening, dvs. infödingarna säger "gavagai" varje gång språkforskaren själv skulle säga "kanin". Däremot skulle han inte kunna säga att "gavagai" och ""kanin" betyder exakt samma sak för de två språkens användare. Kanske, menar Quine, används inte "gavagai" om kaniner, sedda som djur utan som:

Eller lite enklare som en studerande föreslog under en lektion: "kanin på eftermiddagen" (vi tänker oss då, helt utanför Quines eget exempel att språkforskaren får en ledtråd då infödingarna kanske säger: "kakio" om en kanin på förmiddagen).

Quines poäng är att våra språk redan styr våra tankar genom sin grammatik, infödingarna kategoriserar kanske verkligheten på ett annat sätt än språkforskaren, och hans eget språks sätt att kategorisera har han mycket svårt att tänka bort. I fallet med infödingarna och "gavagai" finns inga som helst säkra sätt att översätta. Något neutralt språk som kan fungera som en fast måttstock för översättaren att mäta med är inte tillgängligt och heller aldrig möjligt.Varje språkutövare är till en del fången i sitt eget språks fängelse, där gallret sätts av detta språks grammatiks sätt att kategorisera verkligheten.

Men även de som talar samma språk står inför svårigheter när de menar att total förståelse är möjlig. Vad vi har direkt tillgång till är hur den vi talar med reagerar på våra ord och själv använder ord, inte vad vederbörande "egentligen" menar med sina ord, alltså i någon objektiv bemärkelse. Vad varje språkutövare egentligen menar är till en viss del privat och alltså oåtkomligt för andra än honom själv. Det som är åtkomligt är bara hans sätt att agera i talsituationen.

När någon använder ett färgord, t. ex "blått", vet vi inte om vederbörande menar samma som vi i betydelsen ser samma färg som vi, men vi vet om han använder ordet i samma situationer som vi gör och gör han det drar vi slutsatsen att han menar samma sak som vi. Vi kan således bara konstatera om blått har samma stimulusmening för honom och oss själva.

Om vi förstår medvetandet som ett system av beteendedispositioner och menar att dessa dispositioner till sin grund är fysiska, skulle vi kunna ge en fysiologisk beskrivning av ett ords mening.

Där är vi inte ännu och kanske kommer vi aldrig dit. I stället får vi enligt Quine nöja oss med beteendemässiga förklaringar. Här för Quines pragmatiska språkfilosofi tanken till Ryles uppdelning mellan kategoriska och hypotetiska satser. Om ett visst stimuli, så ett visst språkligt beteende.

Såväl Quine som Ryle har en syn på språket som liknar den som förekommer i Wittgensteins Filosofiska undersökningar. Språket avbildar inte något, vare sig en yttre verklighet eller en inre mental. Det är i stället en uppsättning spelregler, som vi som talar samma språk (delar samma regeluppsättning) följer när vi utför olika talhandlingar (spelar olika språkspel). Åtminstone kan vi enligt Quine och Ryle inte komma åt någons mentala föreställningar, som ord (som "gavagai") skulle syfta på, utan vi kan endast empiriskt mäta hur någon beter sig i samband med att vederbörande yttrar sig.

Tillbaka till Komvux Gotland