Friedrich Nietzsche (1844-1900) är en filosof, som säger sig uppskatta Schopenhauer och som också betonar viljans betydelse. Nietzsches tankar är i många stycken osystematiska och ofta uttryckta med en diktares ibland profetiska formuleringar. Hans betydelse för delar av det senare 1900-talets filosofi är dock stor genom den kritik av det västerländska tänkandet som han genomför.

Nietzsche menar att den västerländska metafysiken alltsedan Platons tid kännetecknas av en normerande dualism. Han tänker sig följande dikotomi (tudelning):

                                      
Denna tudelning har således lett till en normerande värdeskala, som möjliggjort kontroll och som övertagits av kristendomen. Nietzsche menar att den förste dualisten var den persiske religionsgrundaren Zarathustra (Zoroaster) och han låter därför denne övervinna dualismen i det profetiska verket Also sprach Zarathustra:

"Sannerligen, människorna hava givit sig själva allt sitt goda och onda."

Grunden för detta uttalande ligger i Nietzsches kunskapsteoretiska uppfattning. Sinnena återger ej en objektiv verklighet utan endast tolkningar. Kunskapen är i själva verket grundad i biologin och är den lämpliga för artens överlevnad. Språket är det filter genom vilket vi ser världen och bruket av personliga pronomen första person singularis "jag" ger oss den falska uppfattningen att vi kontrollerar vårt tänkandet, vilket vi ju inte kan göra eftersom det till stor del är omedvetet (jmf Freud).

Värdebegreppen är endast fiktioner och saknar således objektiv grund; vi har den moral som är biologiskt gynnsam. Inställningen att värdena inte motsvaras av något faktiskt, objektivt, brukar kallas värdenihilism. I verket Bortom gott och ont (Jenseits von Gut und Böse) undersöker Nietzsche begreppen gott och ont genom historien och finner två moraliska ståndpunkter:

Genom kristendomen segrar slavmoralen, vilket leder till att flockmentaliteten gynnas och individen, den som vill vara herre över sitt eget liv, förkvävs. Slavarna tämjer herren genom att presentera hordens moraliska värderingar som sanna och absoluta.

Nietzsche ser viljan till makt som tillvarons drivkraft. Endast övermänniskan bejakar denna vilja genom att leva fullt och utan förbehåll och ängslan och utan att förlita sig på en postexistens (ett liv efter döden). Människan är ett djur som är styrt av sina drifter och instinkter. Eftersom slavmoralen har segrat tvingas den starke att rikta sina aggressioner inåt:

"Därvid växte det fram hos henne som man senare skulle komma att kalla hennes själ."

Själen har således uppstått i samband med att vi har tvingats förtrycka visa sidor av oss och i stället framhållit andra. Det vi alltså inte kan leva ut förtrycker vi genom att upphöja eller sublimera sådana egenskaper som håller det outlevda men önskade på plats, som till exempel behärskning och fördragsamhet. Den fria viljan är ett tankefel som ger upphov till skuldbeläggning eftersom vi därigenom tror att vi kan välja oberoende av vår människonatur.

(Här kan vi jämföra med Sartre, som menar att människonaturen skulle vara vår essens och att denna essens också skapas av oss själva genom våra val. Vi är således inte styrda av vår människonatur utan kan överskrida den. Fast en del brukar räkna Nietzsche som existentialist ser vi här en viktig skillnad när det gäller synen på vår vilja.)

Den objektiva moralen är således en fiktion och den subjektiva en nödvändighet.

Redan grekerna insåg att den mänskliga naturen hade två sidor, vilka fick representeras av två gudar:

Övermänniskan bejakar sin dionysiska sida:

"Människan är en lina, spänd mellan djuret och övermänniskan."

All moral är således ett visst tyranni mot naturen, men ett visst mått av moral är nödvändig. Lidelserna och drifterna måste disciplineras och kultiveras (sublimeras) men de får inte uttorkas så att Dionysos förnekas. Efter Platon har det västerländska tänkandet blivit alltför apolliniskt. Genom självkontroll kan en människa förverkliga sig, men övermänniskan förverkligar sig annorlunda än människan.

Nietzsche är kanske den filosof som blivit mest utnyttjad av totalitarismen under 1900-talet, framförallt nazismen i Tyskland. Mot slutet av sitt liv blev Nietzsche vansinnig och hans syster utsåg sig själv till hans uttolkare, vilket underlättade för dem som ville förenkla honom och använda hans texter för sina syften. Själv ville han inte ens erkänna sitt tyska ursprung och hans övermänniskotankar hade inget med rastänkande att göra. Långa perioder var han sjuklig och han tvingades tidigt att avsäga sig sin professur. Om man betänker hur Nietzsche plågades av sin kropp, med bl.a. svår migrän, har man lätt att förstå hans materialism.

Tillbaka till Komvux Gotland