George Edward Moore (1873-1958) försvarar vad han kallar common sense och menar att till exempel idealismen strider mot denna. Idealismen har vi mött i A-kursen till exempel hos Leibniz och Berkeley.

Idealismen innebär:

Mot detta hävdar Moore sina common-sense satser eller truismer = självklara sanningar:

Avsikten med dessa truismer är att visa att materiella ting, rum, tid och personer är verkliga i en allmän och av alla förstådd betydelse. Den som påstår motsatsen gör sig skyldig till vad Moore kallar performativ inkonsistens. Han resonerar ungefär så här:

Common sense är de åsikter som de flesta människor har. De utgör inte en oföränderlig samling av ofelbara sanningar utan kan ändras när det finns goda skäl för det. Sådant som en gång i tiden tillhörde common sense men nu inte längre kan sägas göra det är enligt Moore följande uppfattningar:

Varje filosofisk analys eller varje filosofiskt system måste överensstämma med grundläggande common-sense påståenden. Några kriterier för vad som måste gälla för att ett påstående ska tillhöra common sense är:

Moore är alltså realist:

Moore försöker klargöra vad det innebär att ha en vetskap om världens existens. Han gör det genom att analysera de utsagor vi använder oss av för att hävda att något existerar. Det rör sig alltid om satser som är förenliga med common sense, såsom: "Jag ser två mynt".

Metoden innebär att dessa utsagor i sin tur vilar på enklare utsagor o.s.v. ner till odelbara elementära common-sense sanningar. Moore hamnar till slut i ett antagande om sinnesdata, helt i anslutning till den empiristiska kunskapsteoretiska traditionen.

Men då har hans resonemang fört honom farligt nära Berkeleys uppfattning om att alla egenskaper är sekundära och mentala. I sitt försök att analysera sin realism drar han således slutsatser som liknar idealismens.

Också när det gäller dessa analyser hamnar han i svårigheter. Ett exempel på en sådan analys som han själv gav var att "bror" kunde analyseras som "manligt syskon". Men hur vet man när analysen är färdig och att den är rätt genomförd? Moore lämnar inga entydiga svar och hans betydelse som filosof vilar mer på att han visat på en metod än lämnat slutgiltiga svar.

Det naturalistiska felslutet.

I sitt moralfilosofiska huvudarbete Principia Ethica (1903) angriper Moore vad han kallar det naturalistiska felslutet och som analytisk filosof gör han det med hjälp av språklig analys.

Många moralfilosofer försökte hävda en värdeobjektivistisk ståndpunkt genom att översätta värdesatser till empiriska satser, dvs. utsagor om verkligheten.

Redan Hume hade ifrågasatt denna översättning i vad som brukar kallas Humes lag. Moore menade att man måste utgå från två etiska grundfrågor:

För att kunna besvara den andra frågan måste vi veta svaret på den första, men för att besvara den första måste vi inte veta svaret på den andra, menar Moore.

För att kunna avgöra vad som är gott i sig måste man kunna definiera begreppet gott. Man måste kunna skilja mellan:

En vass kniv kan vara bra att ha för att skära kött med men den är inte god i sig eftersom den också kan användas till att mörda. Man brukar säga att den har ett instrumentellt värde men inget egenvärde.

Moore ansluter sig, vilket framgår ovan, till den åsikten inom språkfilosofin att endast de ord som är sammansatta kan definieras genom att man visar vilka enkla ord de är sammansatta av. Några exempel, ett har vi redan stött på ovan:

Dessa definitioner är analytiska, förstår man vad som står på båda sidorna om likhetstecknet, så förstår man att uttrycken är synonyma i betydelsen utbytbara. Gör man dem till satser blir de analytiska satser och alltså tautologa. Definitionerna ovan kan skrivas:

För att definitioner således ska vara möjliga måste det förutom sammansatta begrepp också finnas enkla begrepp, närmast begreppsatomer. Dessa enkla begrepp består således inte av delar och kan inte definieras som ovan.

Hur förhåller det sig då med begreppet gott? Är det ett sammansatt begrepp som kan definieras med hjälp av andra begrepp? Vissa hävdar att det som är "gott" är det som är "behagligt". Definitionen skulle då bli:

Men är denna definition insebar på samma sätt som "ungkarl = ogift man"? Nej, vi kan inte alltid ersätta "gott" med "behagligt". I motsats till vad som gäller definitionen av "ungkarl" så är denna definition av gott en så kallad öppen definition, gott kan vara behagligt men måste inte vara det.

I själva verket blir alla försök till definitioner av gott öppna definitioner, vad vi än säger att gott är så har vi inte lyckats definiera vad det måste vara, vi har inte lyckats åstadkomma en definition som är tautologisk, dvs. uttrycker samma sak som "gott = gott".

Detta beror på att "gott" är ett enkelt begrepp. Detta enkla begrepp har vi intuitiv kunskap om eftersom det är ett sinnesdata. "Gott" är således ett enkelt etiskt begrepp. Andra etiska begrepp som "bör", "plikt" och "värdefull" är sammansatta och kan definieras med hjälp av enkla etiska begrepp.

Det naturalistiska felslutet består i att man försöker definiera etiska begrepp med hjälp av naturliga ord, dvs. icke-etiska ord.

Moore menar t.ex. att utilitarismen gjort sig skyldig till det naturalistiska misstaget genom att sätta likhetstecken mellan det som eftersträvas och det som är eftersträvansvärt.

Moore företräder en värdeobjektivistisk ståndpunkt som kallas värdeintuitionism.

.

Tillbaka till Komvux Gotland