|
Den logiska positivismen även kallad den logiska empirismen eller nypositivismen
uppstod i Wien under 1920-talet i den så kallade Wienkretsen.
Dess grundare knöt an till den vetenskapliga inställning som kallas positivismen
och som uppstod under 1800-talet. Grundtankarna är:
 | det vetenskapen ska ägna sig åt är det mätbara,
det positiva
|
| empirism
vi får kunskap om verkligheten genom våra sinnen
|
| verklighetens yttersta beståndsdelar är alltså varseblivningar
|
| dessa varseblivningar är neutrala
således varken själsliga eller kroppsliga
varken ande eller materia
|
| det vi kallar ande och materia är endast logiska konstruktioner
härledda ur dessa neutrala byggstenar
|
| denna inställning kallas neutral monism
|
| det icke mätbara kallas för det negativa
eller metafysik
|
| det metafysiska är ovetbart
och alltså utan intresse för vetenskapen
|
| sanna omdömen är antingen:
|
Metafysikens satser tillhör ingendera av det två satstyperna ovan och är således
meningslösa. Exempel på metafysiska resonemang är Descartes,
Spinozas och Leibniz resonemang om
substansen men också sådana som handlar om den odödliga själen, meningen med livet
eller Guds existens.
Några syntetiska apriorin som Kant tänkte
sig existerar inte heller.
Den logiska empirismen har alltså mycket gemensamt med Humes fenomenalism.
En sats är meningsfull enligt följande definition:
| Df: En sats är meningsfull om och endast om den är
empiriskt verifierbar. |
Vi kan undersöka detta satslogiskt genom följande
översättning:
| Satsen är meningsfull = p |
| Satsen är verifierbar = q |
Vi kan då översätta definitionen (Df) med ekvivalensen:
| p
Û
q |
Och sedan utföra följande härledning:
- (p
Û
q)
Þ (p
Þ
q)
Ù (q
Þ
p)
Premiss (enligt reduktion av
Û
i Df)
- (p
Û
q)
Premiss
- - q
Premiss
- (p
Þ
q)
Ù (q
Þ
p)
MP 1,2
- p
Þ
q
E Ù
4
- - p
MT 3,5
| 
