|
Konsekvensetiken kallas numera oftast för
konsekventialismen.
Konsekvensetikern eller effektetikern (eller teleologisk
etik - telos = mål) menar att pliktetiken är subjektiv.
Bättre vore en etik som var objektiv i den bemärkelsen att den var empiriskt
prövbar. Vad som skulle kunna gå att enas om och mäta vore handlingens
konsekvenser: vad handlingen leder till.
Definition:
Den handling är riktigast som har de
bästa konsekvenserna.
Utilitarismen
Den mest kända konsekvensetiken torde vara utilitarismen
(utilitas, latin - nytta)
vars tankar
brukar sammanfattas:
Största möjliga lycka åt största möjliga antal
Jeremy Bentham och John Stuart Mill räknas som
utilitarismens upphovsmän. Deras uppfattning skiljer sig åt:
Effektetikern måste förtydliga sig vad gäller de fetstilta
orden i
definitionen, d.v.s. vad innebär riktigast och för vem
eller vilka ska konsekvenserna vara bäst.
 | Vad är riktigast?
 | Hedonistisk utilitarism
betonar lusten eller lyckan.
Jeremy Bentham menar att den handling
som skapar större lust och mindre lidande än en annan handling
är den riktigaste av de två.
|
| Preferensutilitarism
menar att den handling är riktigast som ytterst gynnar
att individens önskningar eller preferenser blir
uppfyllda.
Här tar man således inte hänsyn till vilken lycka
handlingen leder till för individen,
utan vilka önskningar individen har.
Oftast blir det väl ändå så att individen blir lycklig
om hans önskningar blir uppfyllda
men det är inte säkert.
Preferensutilitarismen kan också närma sig den hedonistiska
genom att de flestas önskan nog är att slippa lidande
eller rentav erhålla lust.
Men igen: det är den enskildes önskemål som får styra
preferensutilitaristen tycker inte att någon annan ska få bestämma
vad jag själv vill.
|
| Ideell utilitarism
resonerar så att det inte primärt är lycka eller önskeuppfyllelse
som är eftersträvansvärt utan vissa värden
som kunskap, skönhet och vänskap.
De handlingar som leder till att dessa värden förverkligas
är således att föredra.
|
|
| Bäst för vem/vilka?
Logiskt är tre alternativ tänkbara sedda ur subjektets perspektiv:
|
Största möjliga lycka åt största möjliga antal utesluter
egoismen.
Också när det gäller utilitarismen skiljer man mellan regel och situation
| Regelutilitarismen
En handlings moraliska status beror på konsekvenserna
av att en regel omfattas generellt, d.v.s. alltid
och av alla.
En person som bryter mot en regel, som borde omfattas av alla,
till exempel den att man alltid skall tala sanning,
- och alltså ljuger - handlar fel
även om konsekvenserna i det enskilda fallet vore bättre
än om han hade följt regeln, d.v.s. talat sanning.
|
| Handlingsutilitarismen
däremot menar att personen ovan handlar riktigt
genom att ljuga
och bryta den generella regeln om att alltid tala sanning
eftersom konsekvenserna blir bättre
just i denna speciella situation.
Handlingen är det viktiga, inte reglerna. |
Inte heller konsekvensetiken är invändningsfri:
| Är allt tillåtet?
Helgar således ändamålen medlen,
kan man göra vad som helst för att majoriteten skall bli lycklig?
|
| Vad är lycka?
Hur kommer man överens om vad lycka innebär?
Om det är vad man upplever som sin plikt att uppnå
använder man sig av pliktetiska och därmed subjektiva bevekelsegrunder.
|
| Hur förutser man konsekvenserna?
|
Effektetiken behöver också ta ställning till vad som är rättvist
när det gäller fördelning av lycka eller resurser.
Tre alternativ är de vanligast förekommande:
| Likhetsprincipen
alla får lika mycket
|
| Behovsprincipen
de mest behövande får
|
| Meritprincipen
de mest förtjänta/mest behövda får |
Inte minst inom svensk sjukvård har under strängare ekonomiska villkor dessa frågor
ställts. För väljarna är det fördelningspolitiken, d.v.s. den praktiska
sidan av ideologierna, som kanske mest intresserar och påverkar vardagen.
Egoismen
En invändning mot utilitarismen är att den ställer för stora
krav, att det är för mycket begärt att jag ska offra mig för andra. En del anser
att universalismen (och i än högre grad
altruismen) överstiger de flestas förmåga. Kant menade
ju att: Varje bör förutsätter ett kan. Men om jag inte kan offra
mig för andra, då bör jag det inte heller.
I stället ska jag sträva efter största möjliga lycka för
mig själv. Detta kan leda långt. Jag bör t.ex. tänka på mitt levnadssätt för
att må bra så länge som möjligt. Den handling är således riktigast som leder
till de bästa konsekvenserna för mig själv.
En invändning mot den etiska egoismen går ut på att jag inte
kan bortse från andra då det gäller min egen lycka. Invändningen kallas
Fångarnas dilemma och är spelteoretiskt. Den tänkta situationen är som
följer:
| För två fångar gäller att de båda är egoistiska och
att de känner till detta om varandra. |
| De kan inte påverka varandras beslut. |
| De ställs var och en för sig inför en förhörsledare. |
| Denne förhörsledare presenterar följande alternativ för
dem:
| Om du erkänner och den andre nekar, så släpper vi dig
fri |
| Om du nekar och den andre erkänner, så får du livstid |
| Om ni båda nekar, så får ni båda ett års fängelse |
| Om ni båda erkänner, så får ni båda tio års fängelse. |
|
Är båda konsekventa egoister, så finns bara ett alternativ,
båda måste erkänna. Skälen är:
| Om jag nekar, så får jag bara ett års fängelse, men det
förutsätter att den andre också nekar, och då riskerar han ju att jag har
erkänt för att slippa fri och då får han livstid. |
Egoismen verkar alltså svår att upprätthålla. Den kan leda
till paradoxala följder. Genom att bara tänka på mig själv i mitt handlande
förorsakar jag konsekvenser som inte leder till största möjliga lycka för mig
själv.
Kontraktualism
Ett sätt att kringgå denna paradox är kontraktualismen,
som kan härledas tillbaka till 1500-talsfilosofen Thomas Hobbes. Hobbes
såg det som ett empiriskt faktum att människor av naturen handlade
egoistiskt. För att undvika ett allas krig mot alla hade man i förfluten tid
gått samman om att upprätta ett kontrakt, som innebar att man överlämnade
makten åt en furste att vaka över individens rättigheter.
Den moderna staten är en sådan upprätthållare av detta
kontrakt.
Ett moraliskt kontrakt skulle bestå av sådana regler
och åligganden som förnuftiga människor kan enas om att följa för allas bästa.
Genom att avstå från vissa handlingar gynnar jag andra och därmed också mig
själv.
En invändning mot kontraktualismen är denna:
| Det som avhåller mig från att handla så att bara jag
gynnas är förnuftet.
Jag försöker undvika fångarnas dilemma. |
| Men om omtanke om andra inte gynnar mig själv, då är det
enligt denna teori oförnuftigt att handla så att dessa gynnas. |
| Är en lära moraliskt acceptabel som inte tar hänsyn också
till dem som inte kan (direkt eller indirekt) ge något tillbaka? |
| 
