Kierkegaard

Søren Kierkegaard (1813 - 1855) koncentrerar sin filosofi på vad det innebär att leva som människa. Han skiljer på olika slags existenser - nödvändighet och möjlighet.

	Nödvändig existens kännetecknas av rumslighet och tidslighet och är djurens sätt att befinna sig oreflekterat i en helt och hållet kausal värld.
	Möjlighet karaktäriserar Guds sätt att existera i oändlig frihet "bortom" (i bildlig bemärkelse efter som begreppet är rumsligt) tid och rum och kausalitet.

Människan är en syntes av dessa ytterligheter i sitt sätt att existera. Hon existerar i rummet och tiden och är delvis ett resultat av arv och miljö, men framtiden representerar det möjliga för henne eftersom hon är förmögen att välja delvis oberoende av arv och miljö; Sartre kommer senare att säga att arv och miljö är fakticiteter som hon kan överskrida.

Kierkegaard använder sig av två sanningsbegrepp. Det ena syftar på den "objektiva" sanningen som rör påståenden om faktiska förhållanden (sakförhållanden), vars sanningshalt avgöres genom att man jämför utsagorna med den empiriska verkligheten med hjälp av korrespondenskriteriet.

Det andra, den "subjektiva" gäller vårt förhållningssätt till dessa faktiska omständigheter: när vi är äkta och innerliga i vårt förhållande är vi i sanning. När man t ex talar om "sann kärlek" menar man inte att den i faktisk bemärkelse är sann (i motsats till falsk) utan man yttrar sig om kärlekens kvalitet (styrka, intensitet, äkthet).

Det som Kierkegaard intresserar sig för är vårt förhållningssätt till det sakförhållande som är livet. Kierkegaards verk ger exempel på olika sådana förhållningssätt.

Dussinmänniskan reflekterar inte och förhåller sig således inte självständigt till sitt liv. Hon gör som alla andra och flyr därigenom undan sitt val. Alla små barn och många vuxna är dussinmänniskor. Modehandlaren är ett exempel på en sådan dussinmänniska, eftersom han för sin utkomst är beroende av den allmänna smaken eller modet och därför följer det utan att själv ta ställning.
Dussinmänniskan lever inte i nuet, som rymmer det ögonblick då det individuella valet sker, utan drömmer sig gärna tillbaka: "det var bättre förr", eller längtar efter framtiden: "då ska det bli bättre".
Genom att på detta sätt låta andra välja åt sig deltar inte dussinmänniskan i livet, vilket gör att hon har tråkigt. Tråkigheten föder emellertid "demoner" som kan få henne att våga språnget ut i livet och välja ett av tre möjliga stadier.

Det estetiska stadiet.
Den människa som befinner sig i detta stadium förhåller sig till livet genom sina sinnen
(estetik = läran om det förnimbara),
hon är en njutningsmänniska som lever i nuet,
framtiden finns inte för henne och det förflutna är en sophög.
Hon vill inte binda sig, hon vill undvika ansvar och är alltid på jakt efter njutningar.
Estetikern menar att alla världsliga val i grunden är likgiltiga,
inga värden är viktigare än andra, det finns inga objektiva värden
estetikern är därmed värdesubjektivist.
Tänkbara roller är förförarens, konstälskarens, gastronomens etc.

Ironikern ser ihåligheten i detta sätt att leva och raljerar över sig själv men finner inget alternativ.

Det etiska stadiet.
Här tar människan ansvar för sitt liv genom att välja ett livsprojekt
och upplever därmed livet som meningsfullt.
Sådana livsprojekt kan vara arbete, vänskap och äktenskap.
Hon knyter ihop nuet med framtiden och det förflutna.
De plikter hon väljer och det ansvar hon lägger på sig är inte betungande
eftersom de är hennes eget val.
Moralen upplever hon som objektiv. Bryter hon mot denna objektiva moral
känner hon skuld och meningslöshet,
men ångern försonar och återupprättar det förlorade sammanhanget.

Humoristen erkänner etikerns kritik av det estetiska stadiet som ytligt och meningslöst men misstror ångerns möjlighet att återupprätta sammanhanget och finner de storslagna projekttankarna löjliga. Han finner behov att ett gudomligt ingripande men vågar inte tro på möjligheten.
Han gör sig alltså lustig över vad han anser är etikerns tilltro till de egna projekten.

Det religiösa stadiet.
I detta stadium inser människan att ångern inte helt försonar
och instämmer därmed i humoristens skepticism.
Synden är den skuld som ångern inte försonar,
den kan endast hävas av en förlåtande Gud.
Tron på denna förlåtande Gud framstår för den religiöse som ett existentiellt behov: "någon vill något med mitt liv".
Livet är en gåva men med denna gåva medföljer ett ansvar.
Till detta ansvar kan jag ånyo förhålla mig på olika sätt:

Jag kan inse att Jesu lidande var för min skull
och överlämna ansvaret för mitt liv på Jesus.
Gör jag det intar jag den estetiska attityden
eftersom jag förlitar mig på Jesus som människa,
som immanent varelse,
och tar inte ansvar själv.
Min lidelse är således riktad mot det immanenta,
det som är förnimbart för sinnena,
det är därför som denna inställning är den estetiska.

Jag kan uppfatta att ansvaret axlas av mig
- jag intar då den etiska attityden.

Jag inser att Jesus är människa i uppoffringen
men tror ändå att han är den evige guden.
Jag accepterar den kristna trons paradox.
Föredömet härvidlag för Kierkegaard är den gammaltestamentlige Abraham,
som är redo att bryta sin fadersplikt mot sonen Isak
och offra honom på Guds befallning.
Abrahams offer är således etiskt orätt eftersom han går emot sin fadersplikt, han följer sin lidelse i stället för förnuftet,
som bjuder honom att följa plikten,
Men denna lidelse är inte estetens lidelse
eftersom den i motsats till estetens är transcendent,
alltså inte riktad mot fenomenvärlden (immanent), utan mot Gud.

"att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju:
att befinna sig på de 70.000 famnarnas djup och först där finna Gud."

Kierkegaards tankar är starkt färgade av hans pietistiska uppfostran. Människans totala oförmåga inför Gud framstår tydligt. Biografiskt sinnade uttolkare har också starkt betonat den betydelse hans uppväxt fick för hans tankar och i det sammanhanget verkar fadern ha spelat en stor roll. Under sin ungdom var Kierkegaard förlovad, men han insåg sin oförmåga att leva samman med någon annan människa och bröt därför förlovningen och förorsakade en mindre skandal i dåtidens Köpenhamn, som närmast kan beskrivas som en fördomsfull småstad. Genom sina skriverier stötte sig Kierkegaard framgent ständigt med de officiella åsikterna.
Kierkegaards stora betydelse för filosofin ligger i att han anses som grundaren av den existentialistiska tankeströmningen, som också inspirerats av Schopenhauer och Nietzsche och som under 1900-talet fick företrädare som Heidegger och Sartre..

Tillbaka till Komvux Gotland