Russells analys

Friedrich Hegel (1770 - 1832) är en viktig utgångspunkt för att förstå marxismen. Denne tyske filosof kom att få ett mycket stort inflytande i sin samtid, men hans tänkande har också inspirerat existensfilosofer på 1900 - talet, även om dessa kommer fram till helt andra slutsatser om individens roll än Hegel. De tre övriga filosofer från 1800 - talet som presenteras  i detta avsnitt, Schopenhauer, Kierkegaard och Nietzsche, tar alla avstånd från Hegels filosofi, men i det utgör de snarare undantaget än regeln för filosofer under detta århundrade. Man kan alltså säga att Hegel var sin samtids mest inflytelserike filosof.

Vi bör påminna oss om de dominerande tankeriktningarna inom kunskapsteorin vid denna tid:

I motsats till detta menar Hegel att sökandet efter sanning utgår från en högst osäker och provisorisk uppfattning och fortskrider längs en serpentinväg enligt så kallade dialektiska lagar. Och att själva kunskapserövringens erfarenhet kommer att ingå i den kunskap som erhålls. Alltså vi lär oss också av de misstag vi gör. Här kan vi erinra oss den hermeneutiska spiralen, som vi diskuterat i avsnittet om vetenskapsfilosofin.

Dialektiken

Logiken är central i Hegels filosofi och grunden för förståelsen av varat. Tänkande och verklighet ses som ekvivalenta storheter. Genom det rena tänkandet kan vi alltså komma till insikt om verkligheten. Hegel är således rationalist som Descartes, Spinoza och Leibniz men Hegels logik skiljer sig från dessa tänkares.

I motsats till Kant menar han alltså inte att viss kunskap, den noumenella världen, är oåtkomlig för oss. Men vägen till kunskap är alltså dialektisk och lång.

Utgångspunkten är tankarna i Platons dialoger, men vi kan också associera till försokraten Herakleitos. Varje begrepp som vi kan bilda, kan vi endast förstå fullt ut med hjälp av dess motsats. Begreppet "lång" är meningslöst utan sin motsats "kort", "lätt" balanseras av "svår" etc. Hegel menar att det ena begreppet är det andras negation och att de bildar ett par som kan beskrivas som tes och antites.

Tänkandet följer den lag som han kallar negationens negation, dvs. "lång" negeras av "kort", som i sin tur negeras av ett begrepp som i sig rymmer såväl "lång" som "kort" och kanske skulle kunna beskrivas som "lagom", som ju i sig är svårbegripligt utan de båda ytterligheterna "lång" och "kort", (eller om man tänker på ordets betydelse i allmänhet, vilka ytterligheter som helst).

Vi kan påminna oss Aristoteles stävan att finna dygden som ytterligheternas medelväg,
men det är viktigt att påpeka att för Hegel, är alltid syntesen något mer än den tes och antites, som den kommer ifrån.

Försöker vi förstå "varat", så måste vi ta hjälp av dess motsats "intet". Dessa två begrepp utgör tes och antites för vår tanke. Man kan också tänka att om jag ska förstå det rena varat utan att tillskriva det några egenskaper (predikat) så återstår intet. Syntesen blir "varande" eller "bliva".

(Vi kan påminna oss den stora betydelsen INTET har för Heidegger i strävan efter att förstå filosofins viktigaste fråga, den om varandets vara. Ångestens centrala roll, enligt Heidegger, är ju att uppenbara INTET för tillvaron, och därigenom uppenbaras det transcendentala, alltså det som föregår och är en förutsättning för vår förståelse av varat.)

För att så komma vidare i vår förståelse av "bliva", måste vi tillskriva detta verb ett subjekt, dvs. "något" , något måste bliva. Så fortsätter vår tanke i sitt dialektiska arbete med att förstå varat.

Tanken på "varat" leder alltså till tanken på "intet". De två begreppen är två sidor av samma mynt. Förstådda tillsammans ger de upphov till begreppet "bliva", ett verb som förutsätter ett subjekt, "något", alltså något som blir. Men i tanken ligger också att detta något blir till något annat än det ursprungligen var.

Denna utveckling genom negationens negation förstås enligt Hegel bäst genom två begrepp: upphäva och bevara.

Syntesen innebär att följande har skett med tesen och antitesen:

Analogt med denna dialektiska uppfattning av varje begrepp menar också Hegel att varje begrepp transcenderar eller överskrider sig självt och pekar vidare mot andra begrepp (vid sidan av sin negation alltså) så att vi t. ex. när vi föreställer oss ett äpple också tänker oss ett äppelträd och att detta äppelträd i sin tur kan föra tanken till ved eller virke men också blad och blommor etc. Men äpplet pekar också mot allt annat som kan förknippas med det, som t. ex äppelkorg (som kan föra tanken till flätning etc.) och äppelcider (flaskor och glas etc.). På så sätt utgör begreppen en väv som bildar den helhet som är själva varat. Det förklarar att anden implicerar materien eller som Hegel ofta skriver naturen. Det icke utsträckta kan inte fullt ut begripas utan hjälp av insikten om det utsträckta. Hegels filosofi ger på så sätt uttryck för ett holistiskt synsätt.

(Varat är inte bara alla de ting som finns utan också alla de relationer de ingår i. Varar eller som Hegel säger det Absoluta är alltså totaliteten av allt som finns vilket inkluderar alla relationer. Om man vill kan man jämföra med en annan filosof som aldrig brukar förknippas med Hegel, nämligen Wittgenstein, som i Tractatus talar om världen som summan av alla de möjliga relationer som tingen ingår i. En viktig skillnad är dock att Wittgenstein där menar att alla metafysiska utsagor är meningslösa, medan samtliga utsagor som Hegel gör i stort sett är metafysiska. Men så kritiserar ju också Wittgenstein mot slutet av Tractatus de flesta av bokens utsagor som just meningslösa eftersom de är metafysiska.)

Hegels logik skiljer sig från den logik vi hittills har studerat genom att den är en innehållsinriktad logik. Skillnaden kan uttryckas så här:

Det kan vara intressant att se hur en analytisk filosof begrundar detta tänkande. Därför har jag citerat Russells analys i Västerlandets filosofi av denna aspekt av Hegels filosofi. Du finner Russells resonemang om du klickar på länken ovan.

Historieuppfattning

Hegel använder sig nu av denna dialektik för att förklara hela tillvaron. Han tänker sig den som en bildningsväg där vad han kallar Anden (eller Världsanden) blir medveten om sig själv genom en dialektisk process. Ett sätt att förstå vad Hegel menar med Anden är att ersätta detta begrepp med "tidsandan". Anden betyder då en epoks uppfattning.

Det är i detta sammanhang viktigt att visa skillnaden mellan Hegels idealism och marxismens materialism. Den kan beskrivas så här:

Grundläggande för förståelsen av dialektiken är att begreppen inte är statiska utan ingår som steg i en process. Vid bestämningen av Anden är dessa tre huvudsteg:

1. Tes - Identitet
   Anden är ett med sig själv och förstår sig själv genom sig själv.
    
2. Antites - Splittring
   Anden lämnar sig själv och möter sin motsats
   som är materien och lär sig förstå den
    
3. Syntes - Återkomst
   Anden återvänder till sig själv
   och förstår nu sig själv på ett högre plan
   genom sina kunskaper om materien

Man kan förstå detta genom att jämföra med en vardaglig situation. Hur mamma och pappa är som just föräldrar förstår ett barn bättre när det går bort och leker med andra barn och där får uppleva hur dessa barn blir behandlade av sina föräldrar. En annan parallell kan vara hur den som börjar resa lär sig också om hur det är att bo i sitt eget hemland av att se hur förhållandena är i andra länder. Båda parallellerna visar på de tre stegen: identitet, splittring, återkomst. När man har fått något att jämföra med förstår man bättre.

Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är friheten. Genom att förstå sig själv erövrar Anden sin frihet. Anden bildar sig (i betydelsen skapar sig) genom historien. Tre stadier kan tjäna som exempel:

1. Tes
   I det gamla Hellas rådde balans mellan individen och staten, enligt Hegel.
   Den österländska despotin, där friheten var begränsad till en individ, nämligen despoten eller envåldshärskaren,
   och alltså alla övriga individer var ofria,
   hade ersatts av den grekiska aristokratiska stadsstaten,
   där privatmannen var medborgare.
   Här fungerade individerna som ett förnuftigt kollektiv
   och sanningen var immanent i statsskicket.
   Den meningsfulla tillvaron var som medborgare i en stadsstat,
   och det svåraste straffet var ostracism, dvs. landsförvisning.
   
   När Sokrates kommer i konflikt med stadsstaten
   finner han sig i domen och tömmer giftbägaren fast han erbjuds tillfälle att fly.
   Han avstår inte heller från det han anser som sanningen,
   vilket också skulle ha räddat hans liv.
   
   Men i Sofokles drama Antigone framträder ansatser till upphävande
   av denna harmoni. Man kan också säga att tillståndet transcenderar sig självt, alltså överskrider sig självt, och pekar mot  sin antites. Antigone hävdar sin rätt mot staten,
   som representeras av härskaren Kreon, när hon vill begrava sin bror,
   trots att han dömts som statens fiende till att ligga obegraven och bli gamars rov.
   Antigone hävdar alltså individens frihet och rätt i revolt mot staten.
   Man skulle också kunna säga att hon tänker sig som privatman (privatkvinna)
   och inte som medborgare.
   (Som individ kan jag alltså se mig som privatman eller medborgare:
   ser jag mig som privatman betonar jag min individualitet
   ser jag mig som medborgare betonar jag den sociala samhörigheten.)
   Ytterligare ett sätt att se detta är att hon sätter familjen före staten
    
2. Antites
   I det hellenistiska och romerska samhället fick privatmannens revolt mot staten
   sitt uttryck i filosofiska system som stoicismen och epikurismen.
   Här rådde alltså en splittring mellan individen och staten,
   en splittring som var ett nödvändigt led i individens utveckling mot större frihet.
   Den romerska rätten är en kodifiering av denna frihet,
   där den enskildes rätt garanteras.
   
   Kristendomen förmedlar under denna tid en högre uppfattning
   av den mänskliga friheten, men med kristendomen följer vad Hegel kallar
   "det olyckliga medvetandet", som innebär att det goda
   förknippas med en transcendent Gud, vilket medför att sanningen blir transcendent.
   Jordelivet kommer i konsekvens med denna syn att föraktas,
   vilket i sin tur leder till alienation,
   dvs. att människan känner sig främmande för sin tillvaro och sina villkor.
   (Vi kan påminna oss att också Platon gör sanningen transcendent i denna bemärkelse,
   den förläggs till idévärlden och inte till sinnevärlden, den empiriska världen)
   
   Kulmen på denna utveckling nås i och med franska revolutionen
   och skräckväldets absoluta terror.
   Individens absoluta frihet har alltså slagit över i absolut terror.
    
3. Syntes
   Från tesen hämtas den förnuftiga staten.
   Från antitesen hämtas individens frihet.
   I den upplysta monarkin, som rådde i många stater under Hegels tid,
   såg han den ideala staten där individen kunde förverkliga sin frihet som medborgare.
   Sanningen blir åter immanent men har förverkligats på ett högre plan
   än i det gamla Hellas.
   1. det bristfälliga i de två tidigare stadierna är upphävt
   2. det värdefulla är bevarat
   3. och upphävt till ett högre plan

Ontologin

Det som genom historien har utvecklats och förverkligats är alltså det som Hegel kallar Anden. Anden är det samma som vara eller tanke.
Den kan i en profan läsning alltså förstås som ekvivalent med tidsandan
men i en religiös som detsamma som Gud före Skapelsen.
Hegel är ontologisk idealist, men som dialektiker tänker han sig
att Anden måste förstå sig själv genom sin egen negation, dvs. materia eller natur.
Andens utveckling till självkännedom sker alltså i dialektiska steg och kan förstås av oss i historien och genom historien.
Först uppfattar Anden sig genom identifikation.
Sedan vidtar det dialektiska steget splittring,
då anden förstår sig genom att avlägsna sig från sig själv
och möta/föreställa sig materien/naturen.
Tillsist når Anden självinsikt genom återkomst.

I motsats till en metafysiker som Spinoza, som menar att rum och tid är två av alla de attribut (predikat) som kan tillskrivas den enda substansen, så tänker sig Hegel att Anden är icke - utsträckt och icke - tidslig (alltså evig). Predikaten rumslig och tidslig kan således inte användas som bestämningar på helheten, endast på delar som ingår i den. Detta resonemang gör alltså Hegel till ontologisk idealist.

Den Andre

Men också varje individuell ande, varje subjekt,
förstår sig själv genom sin egen negation, som är det som Hegel kallar den Andre

Den Andre är alltså varje annan människa.

Hegel tänker sig att varje gång vi står ansikte mot ansikte med en annan människa, så uppstår en spänning. I detta möte vill vi båda bli erkända av den andre som fria, dvs. som subjekt som definierar sig själva och den andre. I detta möte, som kan ses som en kamp, kommer den ene att ge sig och acceptera den andres definition. Den ene, den som definierar, blir Herren, och den andre, den som låter sig definieras, blir Slaven.

(Här vill jag påminna om vilken betydelse detta begrepp har hos Sartre, inte minst i hans analys av kärlekens relation.)

Hegel ser historien som en motsättning mellan Herren och Slaven.
Herren erkänner inte Slaven, men denne i sin tur erkänner Herren och tvingas därigenom att arbeta för honom. Genom detta arbete förkovras Slaven, han blir t.ex. vetenskapsmannen, och Herren blir beroende av honom för att kunna existera. Tillslut tvingas Herren att erkänna Slaven som subjekt och ett ömsesidigt erkännande har uppnåtts och därigenom upphäver motsättningarna varandra.

Hur vi bestämmer oss själva bestäms således i vårt möte med Den andre. Varje människa definieras (konstitueras) ytterst av de sociala sammanhang hon ingår i.
Denna uppfattning står i stark kontrast till Kierkegaards tankar om individen
("hin enkelte") och förakt för "dussinmänniskan".
Också Nietzsche uttrycker i sin filosofi förakt för massan.

Hegels filosofi består av tre huvuddelar:

Andens framträdelseformer

Anden (tidsandan) framträder under historiens gång i tre olika former:

Den individuella anden

Människan innebär alltså slutsteget i andens utveckling så till vida att Anden (tidsandan) genom henne har nått full insikt i sig själv. Man kan också säga att tidsandan är människans kollektiva insikt. Men också denna utvecklingsnivå har tre stadier:

Spänningen mellan den enskilde och det allmänna beskrivs av följande triad gällande rätten:

Staten eller den objektiva anden har vuxit fram genom följande triad:

Det transcendentala

Hos tänkare som Kant, Husserl och Wittgenstein har vi mött tankar om det transcendentala och definierat detta som:

Vi har förstått det transcendentala som det som vi inte kan bortse ifrån i vårt tänkande. Hos Kant handlade det om åskådningsformerna rum och tid och tankekategorierna, av vilka kausaliteten var den viktigaste. Det är också dessa tre transcendentala grunder som Schopenhauer räknar med. Wittgenstein tänker sig språket som transcendentalt och detta ligger också i enlighet med den lingvistiska filosofins slutsatser. Det kan vara värt att notera att det första stadiet  - det absoluta i sig och den subjektiva anden - handlar om begreppen eller erövringen av dem.

För Kant och Schopenhauer, är det transcendentala absolut och oföränderligt; varje medvetet subjekt genom alla tider ser genom samma oföränderliga "transcendentala glasögon".

Men för Hegel, som tänker dialektiskt, är det transcendentala föränderligt genom historien. Vi i vårt tänkande kan inte förstå begreppen - det absoluta i sig - på samma sätt som de antika grekerna. Med dialektisk nödvändighet upphävs och bevaras begreppen från epok till epok - tidsanda till tidsanda. Det transcendentala för Hegel utgör en förståelsehorisont som upphävs och bevaras till en ny förståelsehorisont som kännetecknar en ny tidsanda osv. I den bemärkelsen kan man säga att:

Men man kan samtidigt säga att

eftersom en full förståelse av de transcendentala villkoren är uppnåelig
och att den sker i och med att människan når full självinsikt.

Varje samhälle eller stadium har således sin egen sanningshorisont (här vill jag påminna om Gadamer och hermeneutiken) och den fulla sanningen kan inte förstås förrän vid historiens slut, vilket Hegel uttrycker genom sin aforism:

"Först i skymningen lyfter Minervas uggla sina vingar till flykt."

(Minerva var den romerska mytologins motsvarighet till grekernas vishetsgudinna Pallas Athena)

Att det är så beror på att tillvaron är teleologisk, dvs. allt styrs mot ett mål. Här kan vi
t. ex påminna oss Aristoteles uppfattning: eken förklarar ekollonet och inte tvärtom.

(Vi nämnde också att Wittgenstein såg språket som transcendentalt. Men språket förändras ju genom tiderna och ord och begrepp förskjuts när det gäller innehåll. Så till vida liknar Wittgensteins uppfattning om det transcendentala mer Hegels än Kants och Schopenhauers. Vill man ytterligare associera till en 1900-talsfilosof för att försöka förstå Hegels tankar om det transcendentala, kan man tänka på Kuhns teori om paradigmet. Olika tider har haft olika böjningsmönster för tanken, den geocentriska världsbilden är resultatet av ett annat paradigm än den heliocentriska.)

Etik

Denna teleologiska uppfattning kommer också till uttryck i Hegels etik. Varje individ ses som en medborgare i en stat. Staten är helheten och medborgaren är delen, som fyller sin funktion just som del i en helhet. Man kan jämföra staten med en levande organism och medborgaren med en kroppsdel. Meningen med de olika kroppsdelarna är att de ska fylla sina särskilda funktioner för att organismen ska kunna fungera. Njurarna, hjärtat och leverns funktion förstås endast utifrån den uppgift de har i kroppen. De har inget värde i sig själva, lösryckta ur kroppen. Ett annat sätt att säga detta är att de har ett instrumentellt värde och inget egenvärde.

Hegel menade att hans filosofi var den slutgiltiga förklaringen av sanningen, eftersom den tillkommit vid historiens slut. Vissa uttolkare av Hegel menar att detta är en alltför sträng och begränsande läsning och att Hegel med sin filosofi bara visat att tänkandet är en ständigt pågående process.

En sammanfattande översikt kan kanske underlätta:

Triaden för Andens framträdelseformer:

Triaden för den individuella anden/människan

Historien:

Negationens negation

Tolkning

Som alla filosofiska texter så kan och måste Hegels tolkas. En vanlig tolkning är den delvis snäva, som här har redovisats, nämligen att historien tar slut i Hegels egen tid. Den tesen är ju i dag onekligen falsifierad.

En annan har redan redovisats - den religiösa - som ser det absoluta i sig som Gud före Skapelsen och det absoluta för sig som Skapelsen. Människan möjliggör då syntesen genom kulturen, som också den utvecklas dialektiskt.

Vill man anlägga ett språkfilosofiskt perspektiv på Hegel kan man koncentrera sig på att det första stadiet handlar om begreppen och mena att de transcendentala villkoren ligger i språket och att detta ju ständigt utvecklas och förändras.

Men man kan även, och har också gjort så, läsa Hegels text som en metod eller ett förhållningssätt, som lämpar sig synnerligen väl vid analysen av människan och hennes verksamhet.

Hegels betraktelsesätt innebär ju att subjektet kommer till insikt om sig själv genom sin verksamhet med det objekt som är den värld hon lever i. En slutsats av detta är att dikotomin (klyvningen) subjekt - objekt upphävs.

Sådana tankar har varit viktiga för filosofer som:

Ytterst står den vetenskapliga metod som kallas hermeneutik i stor tacksamhetsskuld till Hegels tänkande. Och i vårt bestyr med Hegels filosofiska system kan vi välja, vilket alltså många redan har gjort, att betrakta hans slutsatser om den perfekta staten och historiens slutmål som en preliminär sanning som kan upphävas och bevaras, så att man ser historien som en ständigt pågående och aldrig avslutad process.

Tillbaka till Komvux Gotland