Austins talaktsteori säger alltså att vi gör saker då vi språkar. Vi kan informera, fråga, uttrycka känslor, värdera, uppmana och mycket annat. R M Hare, som var professor vid Oxford och utövare av den lingvistiska filosofin, undersöker vad vi gör med språket när vi värderar. Särskilt intresserar han sig för vad vi gör när vi uttalar satser som innehåller moralord.

I sin bok Moralens språk försöker Hare beskriva vad man skulle kunna kalla moralspråkets grammatik. Han närmar sig alltså den metaetiska frågan den språkfilosofiska vägen och han ställer den värdesatsteoretiska frågan. Han ställer alltså inte i första hand:

Utan han ställer alltså den värdesatsteoretiska frågan, som lyder:

I Moralens språk jämför Hare värdesatser med hävdandesatser,
som upplyser om sakförhållanden och menar att dessa kan ses som svar på frågor, såsom:

Och svaren kan bli:

På ett liknande sätt vill Hare förstå värdesatser som svar på frågor, som:

Den andra frågan rör moral, den första är en fråga om hur man ska värdera en bok. Det är moralfrågor som intresserar Hare. Han menar att när man talar om för någon vad hon eller han ska göra, så handlar det inte i första hand om att försöka påverka utan om att just besvara frågan: Hur ska jag göra? Hare jämför med instruktioner, som till exempel kan gälla hur man ska sköta en maskin eller framföra ett fordon. Med detta resonemang vänder sig Hare mot emotivismen, som menar att värdesatser bara är uttryck för åsikter eller försök att påverka någon annan att ha samma åsikter som man själv har.

Hare driver jämförelsen med hävdandespråket längre:

Hare har ett resonemang som påminner om det Austin för när det gäller talakter.
Han skiljer mellan:

Hare själv jämför satserna:

Hares analys ser ut så här

Satserna inom citattecken är propositioner och ger den frastiska betydelsen.
De refererar till sakförhållanden.
Orden inom parentes markerar avsikten eller kraften och ger alltså den neustiska.

Syftet för Hare är att binda också värdesatserna till en grammatik,
som är gemensam för det språk, som, för att tala med Wittgenstein, förenar en livsform.
Om värdesatserna lyder samma grammatik som de så kallade faktasatserna,
så förankras värdena i språkgemenskapen på ett sätt som är analogt med
hur faktasatserna är förankrade.

(Vi skulle kunna jämföra med de två skrivformerna referat och recension:

Vi kan ställa upp två syllogismer, som är analoga,
men den ena innehåller endast teoretiska satser
och den andra också expressiva och preskriptiva:

I den första syllogismen strider slutsatsen "Sokrates är odödlig" mot premisserna.
Analogt med detta strider slutsatsen "Det är rätt att X svälter" i den andra syllogismen mot premisserna i den.

Vad Hare tycker sig uppnå är att han kan förkasta

Det kan han eftersom han förankrar värden i språket och grammatiken.
Enskilda individer kan inte bestämma vad ord betyder,
det är fastslaget av språktraditionen och konvenansen.
Betydelseförskjutningar sker genom tiden och i rummet,
därför behövs till exempel nyöversättningar av Bibeln ibland
men det råder en viss konsensus inom en språkgemenskap.
Därför kan Hare hänvisa till vad vi skulle kunna kalla

Hare uppfattar alltså moraliska satser som instruktioner och moral som förmåga. Här kan vi koppla till Ryles tankar om förmåga och kunskap som disposition som kan uttryckas med hypotetiska satser (eller implikationer). Vi kan också påminna oss Aristoteles dygdetik.

Dörren för den nya dygdetiken har öppnats av Hare och leder in till Martha Nussbaum.

Hare menar att ett moraliskt omdöme vilar på följande förutsättningar:

Moraliska resonemang är alltså inte enbart uttryck för inställningar och känslor,
som emotivisterna hävdar, eftersom de är förankrade i fakta.
men de är inte heller översättbara till faktasatser, som naturalisterna hävdar,
eftersom också inställningar styr våra moraliska handlingar.

Ytterst handlar det om ett accepterande eller förkastande av fakta i handling och inte bara i ord.
Det betyder att Kants gamla regel: "varje bör förutsätter ett kan" är grundläggande.

Om jag till exempel säger att det är fel att fuska och själv fuskar, så har jag inte handlat i enlighet med min utsaga och det är handlingen som avgör om jag räknar utsagan som moralisk eller inte.

Moral handlar alltså ytterst om handling och inte om språkande.

Det vore intressant att närmare jämföra Hares tankar med vad Heidegger tänker om die Sorge.

Hare menar alltså att värdesatser inte kan översättas till faktasatser och alltså att värden inte kan reduceras till utsagor om världen. Men det råder en relation mellan värden och fakta eller så kallade naturliga egenskaper, som Hare beskriver genom att använda ordet superveniens. Han resonerar ungefär så här:

Om två tavlor har exakt samma egenskaper (kan beskrivas med samma predikatlogiska formel) så kan man inte om den ena säga att den är vacker och om den andra att den är ful. Men samma tavlor skulle kunna ha alla egenskaper gemensamt utom när det gäller färgen, den ena skulle kunna vara gul och den andra blå . Slutsatsen blir att värdeegenskaperna hänger samman med de naturliga egenskaperna men kan inte reduceras till naturliga egenskaper.

Det kan vara lättare att föreställa sig två exakt likadana soffor. Vi har då två tänkbara fall för att åskådliggöra detta:

Vi kan alltså inte säga att det enda som skiljer sofforna åt är att den ena är vacker och den andra ful men vi kan säga om dem att det enda som skiljer dem åt är att den ena är blå och den andra gul.

Här kan vi påminna oss om G E Moores tankar om att värdenaturalisterna begår det naturalistiska felslutet.

Hare menar vidare att moraliska principer kan indelas i två underklasser:

1. Kritiska moralprinciper
   som är universella preskriptiva principer som inte tillåter underordning.
   Att de är universella innebär att de har allkvantifikatortecknet framför sig.
   Jämför följande resonemang (A och B):
   
   A
   (1) Inga människor får ljuga
   (2) Jag är människa
   (3) Jag får inte ljuga
   
   B
   (1) Alla människor utom jag måste tala sanning
   (2) Jag får ljuga
   
   I det andra resonemanget (B) gäller inte allkvantifikatortecknet för den första satsen,
   som är premissen, alltså är inte resonemanget enligt Hare moraliskt.
   Jag kan inte göra undantag för mig själv om allt i övrigt är detsamma för mig och alla andra.
   Jag kan alltså inte göra undantag för mig själv, bara för att jag är jag.
   Gör jag det så handlar jag inte i enlighet med en universell princip.
   Här kan vi påminna oss om Kants kategoriska imperativ och vad vi kallade universaliserbarhetsprincipen.
    
2. Prima facie principer
   som är principer som kan underordnas andra principer.
   Dessa prima facie principer måste vara framtagna genom kritiskt tänkande.

Genom det kritiska tänkandet tar vi fram prima facie principer som inte krockar med varandra.
Om två prima facie plikter säger:

Så kan en situation uppstå, där dessa två plikter tycks kollidera med varandra. För att rädda liv kanske man tvingas ljuga eller för att inte tvingas ljuga kanske man måste offra liv.
Hare menar att man löser denna pliktkollision med hjälp av det kritiska tänkandet. I vårt fall förorsakar man förmodligen minst lidande om man ljuger för att inte avslöja var någon gömmer sig som hotas att bli mördad. Hare grundar alltså sin moralteori i preferensutilitarismen.

När det gäller universaliserbarhetsprincipen så är det viktigt att man tänker fantasifullt.
Det innebär att man strävar efter att sätta sig in i andra människors preferenser.
Om jag till exempel är nattmänniska och vill lyssna på hög musik mitt i natten
och om jag bor i ett lyhört hus
så att också grannarna kommer att höra denna musik när de ska försöka sova
så räcker det inte med att jag utgår från mig själv
för att tycka att jag har moraliskt rätt att göra så.
Jag måste också tänka hur jag skulle resonera om jag själv behövde sova om nätterna
till exempel för att orka med mitt arbete eller skolan på dagarna.
Endast om jag också då tyckte att det inte gjorde något om jag blev störd
har jag rätt att störa andra med min musik.
Jag måste alltså kunna översätta mina preferenser till andras,
jag måste sätta mig in i andras preferenser och utgå från dessa
då jag gör mina moraliska val.

Men Hare överväger också allvarligt att man kan tänka sig en fanatiker,
som till exempel vill utrota alla människor tillhöriga en viss ras.
Denne fanatiker kan tänkas acceptera att om han eller hon tillhörde denna ras,
så vore det rätt att också utrota honom eller henne.
I detta fall motstår alltså universaliserbarhetsprincipen falsifieringsförsöket.
Hare menar då att man trots detta kan komma vidare och
detta sker med hjälp av det kritiska moraliska tänkandet.
Ytterst måste fanatikern grunda sitt resonemang på sådana karaktäristika eller egenskaper i situationen, som inte är förnuftiga utan vilar på en fördom
som i sin tur är grundad på ett metafysiskt antagande om t ex olika rasers olika natur.
Här finns starka beröringspunkter med den yngre moralfilosofen Seyla Benhabib.

Sammanfattning:

Universaliserbarhetsprincipen grundar sig på följande tankeled:

1. Berättigande/relevanta egenskaper
   Man ska kunna ange vilka egenskaper situationen har
   som gör den till en situation för ett moraliskt val.
   Vilka är alltså situationens karaktäristika?
   Vi är här ute efter relevanta egenskaper.
   Tar vi exemplet om fusk så kan vi tänka oss att karaktäristika är
   att den som fuskar befinner sig i en provsituation,
   som ska ligga till grund för att mäta kunskaper,
   som är viktiga för en examen.
   Provet är ett medel för kvalitetssäkring av kunskap eller färdighet.
   Om situationen karaktäriseras av egenskaperna A och B och om den är moralisk,
   så måste alla andra situationer vara moraliska
   om de karaktäriseras av egenskaperna A och B.
   Eller uttryckt på ett annat sätt:
   Om egenskaperna A och B är moraliskt relevanta egenskaper för en situation,
   så måste jag handla på samma sätt i alla situationer
   som karaktäriseras av egenskaperna A och B.
   
   Vi skulle kunna försöka oss på en predikatslogisk formel om
   S = situation
   A = relevant moralisk egenskap
   B = annan relevant moralisk egenskap
   M = moralisk
   
   "x (Sx & Ax & Bx Þ Mxs)
    
2. Konsekvens/symmetri
   För varje annan situation med samma karaktäristiska
   gäller samma förhållningssätt.
   Om det är fel att fuska i den första situationen är det fel att fuska i alla andra situationer
   med samma relevanta egenskaper som den första.
    
3. Personlig förpliktelse
   Om jag anser att andra ska handla på ett visst sätt i dessa situationer
   så måste jag också förbinda mig själv till att handla på samma sätt.
   Anser jag att det är fel att andra fuskar i provsituationer,
   så måste jag också tycka att det är fel av mig att fuska i provsituationer.

Jag kan alltså inte samtidigt hävda att prov behövs som kvalitetssäkring av kunskap
och samtidigt tillåta fusk.
Gör jag det, så resonerar jag inte koherent.
Jag kan inte heller samtidigt hävda att ingen får fuska och att jag själv får fuska.
Då resonerar jag inte heller koherent.

Det moraliska tänkandet:

1. Principer av första ordningen
   som är universella
   och framtagna genom kritiskt tänkande.
   De kan inte underordnas andra principer
    
2. Principer av andra ordningen
   eller prima facie principer.
   Dessa är framtagna genom kritiskt tänkande
   men kan underordnas andra prima facie principer
   beroende på omständigheterna.

Moraliska satser är imperativ eller uppmaningar/preskriptiva satser
om att handla på ett visst sätt.

Moralisk förmåga är ett kunnande
som de moraliska satserna instruerar om.

Bemötande av metaetiska teorier

De båda metaetiska teorierna emotivismen och naturalismen är båda ofullständiga.
Moraliska satser har såväl ett emotivt som ett deskriptivt innehåll,
men deras funktion är preskriptiv.

Också mot den tredje metaetiska teorin, som vi tar upp har Hare en invändning:

Källor:

R M Hare, The Language of Morals, Claredon Paperbacks, 2003

R M Hare, Moraliskt tänkande, Thales, 1994




 

Tillbaka till Komvux Gotland