Ur Timaios

Platon vill att vi ska föreställa oss en grotta, där människor lever fjättrade, så att de bara kan se mot grottans inre vägg. De är alla födda så och kan inte föreställa sig något annat sätt att existera på. Att fråga en av dem om han inte saknar att kunna vända sig om vore lika meningsfullt som att fråga en som är född färgblind om han inte saknar t ex rött.

Bakom dessa "fångar" slingrar sig en upphöjd väg delvis skymd av en låg mur och bakom denna väg brinner en stark eld. På vägen passerar människor bärande på diverse föremål. Vad fångarna ser är skuggorna av dessa föremål, som projiceras på grottväggen.

Nu ska vi tänka oss att en av dessa fångar kommer loss, så att han kan upptäcka vägen, figurerna och elden och därigenom förstå att det som han tidigare uppfattade som verklighet endast var skuggbilder.

Men denna befriade fånge upptäcker också att han befinner sig i en grotta, som har en öppning. Han tvingas nu att ta sig ut ur grottan. Till en början kan han inte se något alls av det som är utanför grottan, eftersom han bländas av det starka solljuset. Men så kan han se skuggorna av landskapet och så småningom själva landskapet. Efter ytterligare en stund har hans ögon anpassat sig så att han också upptäcker att hela landskapet är möjligt att se endast för att det är belyst av solen. Det som solen belyser är "saker" som är förebilder till de "saker" han såg i grottan, först bara skuggbilderna och sedan själva de olika föremål, som gav upphov till skuggorna på grottans innervägg, då de bars fram av människorna på vägen och belystes av elden.

Man kan bygga ut analogin så att om han först såg skuggbilden av en häst på väggen och sedan vände sig om och såg att skuggbilden härrörde från en skulptur av en häst, som sköts fram på vägen, så ser han nu den verkliga hästen av kött och blod. Men här måste bilden brytas, för den häst som har stått modell för skulpturen av den häst som rullades fram på vägen är inte av kött och blod. Den är en häst, men samtidigt alla hästars idé. Den är samtidigt individuell och universell, specifik och generell. Den är en abstraktion, ett begrepp.

Han kan till slut förstå att solen åstadkommer årstiderna och att den styr den synliga världen och påverkar hela tillvaron, även den inne i grottan.

Han återvänder nu till grottan för att upplysa dem som tidigare varit hans medfångar hur allt hänger ihop. När han kommer in i grottan, har han svårt att se i mörkret. Han tar sig snubblande till sin plats och när han upplyser de andra om sina nya insikter blir han inte trodd. Ja, insisterar han kan han till och med uppfattas som ett hot.

Platon tänker sig att denna liknelse ska förklara hur verkligheten är beskaffad och hur vi uppfattar den:

Platon föreställer sig förhållandet mellan kunskapen och varat ungefär så här:

Berättelsen om Grottan är en liknelse, den är inte avsedd att tolkas bokstavligt. När den vanliga logiken inte räcker till för att vi ska kunna förstå, kan vi ta hjälp av analogin, som innebär att något liknar något annat och med hjälp av detta ena förklarar vi det andra.

För att förstå hur vi kan veta något om dessa idéer måste Platon föreställa sig att vi har "skådat" dem. "Skådat" måste här uppfattas som en analogi, eftersom de är icke-fysiska och alltså inte empiriska. Ordet idé härrör sig från ett grekiskt ord för skåda, se. Vi måste alltså ha "skådat" dem med "förnuftets ögon". Eftersom dessa idéer således inte finns i den fysiska världen = sinnevärlden = den empiriska världen, utan i idévärlden, måste vi också ha befunnit oss där. För att detta ska bli möjligt att tänka sig måste Platon föreställa sig att vi förutom kroppar också har själar. Den grekiska beteckningen för det vi kallar själar var psyke. I anslutning till pythagoréerna tänkte sig Platon att våra själar är fångna i våra kroppar då vi befinner oss i den fysiska världen och att de därigenom delvis förblindas.

Men av och till vistas de i idévärlden, där de alltså kan "skåda" idéerna. Men innan de tvingas tillbaka till den fysiska världen måste de vandra genom en het öken, så de blir oerhört törstiga. Så får de dricka vatten ur glömskans flod Lethe. De som då okontrollerat släcker sin törst glömmer mycket mer än de som behärskar sig. De som i sin tur behärskar sig är de som har nått längre i insikt än de andra. De som i sitt mänskliga liv varit mest inriktad på det kroppsliga får orena själar och tvingas återfödas men de som har nått full insikt genom filosofisk verksamhet tvingas inte tillbaka till sinnevärlden. Av en myt framgår det att själarna till och med kan få djurkroppar, så att de som varit frossare, drinkare eller sexuellt lösaktiga kan återfödas som åsnor, vargar eller hökar. Döden ses av Platon som en befriare och inte som något tragiskt. Detta resonemang liknar i mycket det i Upanishaderna.

Behärskning ses alltså av Platon som något eftersträvansvärt. Han föreställer sig själen som sammansatt på ett sätt som han förklarar med följande bild/analogi. En kusk kör ett tvåspann bestående av en lydig och en olydig häst. Kusken motsvaras av förnuftet, den lydiga hästen av viljestyrkan och den olydiga av begäret.

Det var just för att kusken inte kunde styra sitt tvåspann, som själen hamnade i sinnevärlden och bands till en kropp. Kroppen hör alltså till sinnevärlden och hur den i sin tur har uppstått förklarar Platon med en annan myt.

Demiurgen är en gud, som likt en hantverkare vill skapa något av de icke-fysiska idéer han "skådar". Till det behöver han ett material och det material han använder sig av består av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Platon tänker sig vidare att jord är uppbyggt av jordpartiklar, vatten av vattenpartiklar, luft av luftpartiklar och eld av eldpartiklar. (Här ser vi alltså en kombination av Empedokles tankar och Demokritos.) Av godhet skapar Demiurgen alltså sinnevärlden, han vill mångfaldiga idéerna. Men i och med att han överför idéerna till den fysiska materien begränsar han dem. Av nödvändighet (ananke) uppstår en spricka mellan den icke-fysiska idévärlden och den fysiska sinnevärlden.

Här kan du kanske hämta hjälp från vardagserfarenheten. Jag har frågat studerande som sysslat med hantverk, till exempel med krukmakeri. De instämmer i tanken att de har idéer i form av föreställningar i förväg om vad de vill framställa och att det färdiga resultatet oftast inte helt motsvarar dessa föreställningar. Skillnaden är att föreställningarna när det gäller Platons skapelsemyt inte är något som endast existerar i någons huvud utan verkliga idéer eller former, som existerar oberoende av någons medvetande och som alltid har funnits och alltid kommer att finnas och som aldrig kommer att förändras. Hästens idé kommer alltså alltid att se likadan ut och inte genomgå någon sorts evolution. I stället kan idéerna liknas vid mallar som man kan arbeta efter.

Beteckningen idé är olycklig, eftersom vi i dagligt tal med idé menar något mentalt, alltså något som endast existerar i vår föreställningsvärld. Ordet kommer från det ord Platon själv använde för att beteckna "de eviga urbilderna". Platon kallade dem eidos/idea. Ibland använder han en företeelses eidos som synonymt med dess väsen, alltså vad det egentligen är, dvs dess väsentliga egenskaper.

När man förklarar Platon använder man således termer idé och när man ska förklara motsvarande företeelse hos hans förnämste lärjunge Aristoteles använder man termen form.

Om du vill läsa hur Platon tänker sig att kvinnan uppstod och hur män kunde bli djur i ett senare liv kan du bara använda dig av länken Ur Timaios högst upp till höger på denna sida

Tillbaka till Komvux Gotland