Descartes

Med René Descartes (1596-1650) anses av många den nya filosofin inledas. Han ville börja om från början, fri från tidigare teorier och ifrågasatte därför såväl förnuftets -rationalismens - som sinnenas - empirismens - möjlighet att nå säker kunskap. Hans utgångspunkt är således den radikala skepticismen och hans metod är deduktionens. De slutsatser han kommer fram till påverkar kommande filosofer långt in på 1900-talet, nämligen att kunskapen utgår från medvetandet.

Hans resonemang kan översiktligt sammanfattas:

Bevisrationalism
Utgångspunkt :
total skepticism - ifrågasättande av allt
Metod:
Resonera deduktivt med utgångspunkt i
axiomatiska sanningar, dvs. självklarheter

Drömargumentet : sinnena är ibland bedrägliga

	Hur skiljer jag dröm från verklighet?
	Hur vet jag att inte livet är en dröm?
	Hur vet jag att verkligheten existerar oberoende av mig?
	Sinnena bedrar mig ibland. De kan bedra mig jämt. Jag kan inte lita på sinnena.

Demonargumentet : en ond demon lurar förnuftet

Lurar mig att 2+2=4

Lurar mig när jag begagnar logiken (och deduktionen)

Jag kan inte lita på förnuftet.

Vad kan vara säkert?

Jag tvivlar alltså finns det någon som tvivlar

Om jag blir bedragen så finns det någon som blir bedragen

Att tvivla är att tänka

Det finns ett jag som tvivlar och tänker

Cogito ergo sum ( jag tänker alltså är jag )
Denna slutsats är en självklarhet = en axiomatisk sanning
Den framstår enligt Descartes egna kriterier
klart och tydligt
Jag kan inte samtidigt tänka och inte finnas.

Axiom:
Jaget är en själ som tänker och tvivlar
(att tvivla är att tänka)

Annan klar och tydlig tanke:
Det finns ett högsta väsen.

Argument:
eftersom orsak
måste innehålla lika mycket verklighet
som verkan
och eftersom jag är ändlig och fullkomlig
kan jag själv inte vara orsak till tanken
på ett oändligt och fullkomligt väsen
(Jag som själv är ändlig och ofullkomlig
kan inte ensam och på egen hand
ha föreställt mig något som är oändligt och fullkomligt,
tanken på ett sådant väsen
måste ha givits mig av just detta väsen.
Verkan kan så att säga inte vara större än sin orsak
och det oändliga är ju större än det ändliga.)

Slutsats:
Gud finns och är orsak till tanken

Han är fullkomlig och därmed god

Argument:
Annars fattas honom något, nämligen godhet
och om något fattas honom är han inte fullkomlig

Konsekvens:
demonargumentet faller
(är man god luras man inte)

Jag har tydliga och klara uppfattningar av min kropp och yttervärlden
(det som framstår klart och tydligt existerar
jfr hur jaget framstod klart och tydligt ovan)

Drömargumentet faller

Slutsatser:

kunskapsteoretisk realism
yttervärlden har objektiv existens
dvs. finns oberoende av mig

ontologisk dualism
varat existerar som:

	Utsträckt substans som är den materiella världen som är kausal och lyder mekaniska lagar
	Tänkande substans som är den andliga världen där ändamålsorsaker råder. Hos människan motsvaras den utsträckta substansen av kroppen och den tänkande av själen.

Descartes fick problem med att förklara sambandet mellan kropp och själ:
Hur kunde den mekaniskt styrda/determinerade kroppen
påverkas av den ändamålsstyrda själen.
Hur kunde alltså samband råda mellan kausalitet och finalitet?

Kunde kroppen inte styras av själen, så var inte viljan fri
och människan inte annorlunda än de mekaniska djuren.
En sådan inställning var oförenlig med den rådande katolska uppfattningen,
som menade att människan var ansvarig för sina handlingar inför Gud.
Styrs människan nämligen helt av kroppen,
så styrs hon av sina drifter.
Men Gud har givit henne förnuftet och därmed förmågan att förhålla sig till sina drifter.
Människan är inte bara ett oskäligt djur.

(Boten är ett sakrament i den katolska kyrkan och den med boten förknippade bikten är viktig.
För att människan ska ha anledning att bikta sig, måste hon ha haft en valsituation
och i den valsituationen ha valt den orätta handlingen framför den rätta, resonerar man.)

Hans egen förklaring tillfredsställde inte ens honom själv:
bron mellan kropp och själ anser han vara den nyupptäckta tallkottkörteln
(det fanns då ännu ingen förklaring till vilken funktion denna körtel hade).

Såväl Spinoza som Leibniz kommer med alternativa förklaringar.
Det Descartes lämnar i arv till den västerländska tanketraditionen är dualismen
och fokuseringen på medvetandets betydelse när det gäller att uppfatta världen.

(Jämför vi med t.ex. Platon, så föreställde sig ju denne
att idéerna existerar oberoende av vårt medvetande, de har således en objektiv existens.

Descartes menar att utgångspunkten vid allt filosoferande måste vara det egna medvetandet och inte någon av det oberoende existens.

Därmed inleds vad en del kallar subjektsfilosofin, som alltså utgår från det mänskliga medvetandet när det gäller vad vi kan veta.

subjektsfilosofin
utgångspunkten är det mänskliga medvetandet

fenomenologin under 1900-talet har denna utgångspunkt

På sin tid var han ett ledande snille som behärskade samtidens vetande på ett sätt som i vår tid är omöjligt. Den unga och vetgiriga Kristina av Sverige lockade honom till Stockholms slott, eftersom hon ville diskutera vetande med honom. Descartes, som kom från ett mildare klimat och hade sena vanor fick utstå köld och tidiga morgnar, eftersom Kristina endast hade tid att träffa honom under dygnets tidiga stunder, sedan måste hon styra den unga stormakten Sverige. Descartes drabbades av lunginflammation då han vårdade den franske ambassadören när denne hade influensa, och dog i förtid på Stockholms slott. Sverige hade på ett abrupt sätt påverkat filosofihistorien.

Descartes utvecklade också matematiken och fann ett sätt att beskriva rummet med hjälp av formler genom den analytiska geometrin, som använder sig av koordinatsystem och linjer och kurvor.

Tillbaka till Komvux Gotland